Jag minns hur allt startade. Min son var fem månader och vi satt i en flyttbil på väg mellan två hem när han började skrika. Nappen spottade han ut och inget av alla mina trix för att trösta, avleda eller skoja med honom fungerade.
En kompis med något större barn satt med i den där bilen och det var han som formulerade trollformeln: Har du provat Babblarna?
Det pratades då för elva år sedan inte om hur farliga skärmar kan vara för små barn. Vad det däremot pratades om bland föräldrar var hur viktigt det var med EGENTIDEN. "Du måste se till att komma iväg och träna och träffa kompisarna, annars blir du en dålig förälder", löd utsagor från experter. Att det skulle bli mobilerna som några år senare gav oss den där värdefulla egentiden visste vi inte då. Det enda jag visste var att när Babblarna började dansa i sina färgglada kostymer till den stompiga musiken på skärmen så blev min son lugn.
Efter månader av sömnlöshet och ovisshet om vad det här barnet egentligen behövde av mig, var det som att jag hade fått svaret. Här fanns en napp som han aldrig skulle bli för gammal för.
Nya rekommendationer från Folkhälsomyndigheten säger att barn under två år inte ska ha någon skärm alls och att äldre barn ska tillbringa max tre timmar om dagen framför en skärm. De är framförallt ett stöd till föräldrar som tycker det är svårt att göra avgränsningar för sina barn, och genom att rikta skärmljuset mot just oss föräldrar framträder plötsligt en ny typ av berättelser om varför vi har hamnat där vi är. Om varför barn tillbringar så mycket tid framför skärmar att många inte läser böcker och andra barn inte vet hur man leker utan skärm.
I brist på uppsatta regler om skärmtimmar per dag har jag använt min känslomässiga termometer. Kort sagt: När jag känner mig äcklad över att deras böjda barnnackar blivit institutioner i hemmet går jag runt och rycker mobilerna ur händerna på dem eller (föga värdigt) ber dem om att "kanske runda av och göra något annat". När de sedan går runt i lägenheten tomhänta, med den där uttråkade blicken, och drar i dörren till kylskåpet kommer frågan: Men vad ska jag göra då?
Och jag vet vad jag bör svara på den frågan. Jag vet att tristess är kreativitetens moder och jag har hört alla historierna om hur barndomens leda födde både romaner, musikstycken och tekniska uppfinningar. Men det spelar ingen roll. Mina uttråkade barn utlöser ett obehag som gör mig till en forcerad programledare som räknar upp en meny av möjligheter. Sällskapsspel, bakande och det värsta av allt – jag lanserar deras egna kompisar som om de vore popstjärnor.
När jag sitter och tittar på tv med min dotter och måste pausa för att gå på toaletten, kommer jag på mig själv med att ge henne min mobil att leka med, för att hon inte ska tvingas sitta overksam i soffan i två minuter.
Det händer att jag ser min 11-åriga son sitta i soffan och drömskt titta framför sig. När jag ser att han inte stirrar in i en skärm, river oron genom kroppen: Nu är han deprimerad!
Jag vet inte vad det är för sjukdom jag lider av, men jag vet att vissa föräldrars skräck inför sina barns tristess och avtändningsreaktioner efter långt skärmbruk är en del i vad som måste ändras.