För några månader sedan började någonting hända. Jag började bli omotiverat nöjd med livet. Känslan smög sig på, nästan obemärkt fyllde den hela min vardag. Sedan dess har positiviteten nästan stegrat sig till något groteskt, känner mig nästan lite frireligiös. Säger till vännerna att de måsta älska sig själva och vara nöjda över allt de har.
Att nöja sig – jag har alltid tänkt att det är något fult, en maskerad sorg, över något som aldrig blev. Men jag började fundera ur nya perspektiv. Insåg hur liten jag är i världsalltet. Jag slutade ta mitt liv på så stort allvar och fann andrum. Plötsligt ramlade då självkänslan ner som A-post på lådan. När jag sår och vattnar på mitt torp, är jag som absolut lyckligast. Där är jag del av ett liv som är så mycket större än jag. Där är det lätt att vara i nuet, lätt att känna sig nöjd.
Förr längtade jag alltid bort. Letade efter en häftig man med flådigt jobb. Någon som skulle lyfta min status. Självkänslan försökte jag införskaffa genom möten där jag ville att andra människor skulle säga det jag själv ville tro om mig själv.
En av de där stackarna med status som jag träffat enkom för bekräftelsen var han ur VM 94-laget som parkerade Porschen på Övre Slottsgatan och kom bultande med nygräddad baguette. Men jag var inte alls så sugen på att utbyta franska delikatesser, jag ville bara veta att jag var oemotståndlig.
Det tog alltså 31 år att komma fram till den enkla slutsatsen att det är upp till var och en att ordna sitt eget liv så att man känner sig nöjd. Den jag ska leva med får nu en fantastisk kvinna, en som är glad och nöjd för det mesta, både med sin själ och sitt paket. Han måste också vara hel, för två halva kan aldrig bli en hel, hur mycket man än vill tro det.
Även om grundstenarna ligger stadigare nu är det ju inte helt orimligt att jag ändå vill bli bekräftad. Innerst inne vill man nog att rumpbilden på Instagram ska få i alla fall 34 likes.
Här är nu livet, den lilla stunden på jorden har vi fått. det är ju så oerhört vackert att vara nöjd.