Landings hemmagjorda glass, med smak av vanilj och hallon, smälter snabbt i den gassande eftermiddagssolen. Vi har slagit oss ner vid bänkarna i den lilla parken nedanför Gotlands nation och stunden är allmänt njutbar för alla. Utom för mig då, som alltid tvingas möta dessa ögonblick med skräckblandad förtjusning.
Förtjusningen inför Uppsalas fantastiska årum och det vackra vädret, och sedan skräcken för fåglarna som tyvärr tycks trivas lika bra i parken som jag. Fåglar i allmänhet, och duvor i synnerhet har nämligen utgjort ett problem för mig de senaste femton åren.
Det är inte så att jag tror att duvor skulle vara särskilt farliga eller elakartade, och så länge de är på marken är de hanterbara. Skräckbilden är hur ett stressat och genomäckligt fjäderfä flaxar upp med sina infekterade vingar i mitt ansikte, alternativt börjar picka på mig med sin sylvassa näbb och riva mig med sina klor (har duvor ens klor?).
Jag kan helt ärligt inte förstå nöjet i att mata fåglarna, som blir allt mindre folkskygga. Tycker ni så mycket om dem kan ni väl skaffa en burfågel. Eller åtminstone spara era brödsmulor till Svandammen, där fåglarna bor, i stället för att bjuda in duvorna till platserna som kommunen har byggt åt oss människor. Och just det, ni som har barn kan väl be dem sluta jaga duvor från deras trygga tillvaro på marken till att bli stressade flygande monster. Det är ju när duvorna börjar flaxa som jag börjar flaxa inombords.
I rationella stunder kan jag skratta åt min duvskräck, men lik förbannat förstör de mina stunder vid min älskade Fyriså. Jag är inte tillräckligt rädd för att låta bli att gå dit, men jag sitter där på helspänn med axlarna uppdragna vid öronen och rekognoserar ständigt duvsituationen i min närhet. Det förtar liksom en del av njutningen när man ständigt måste bevaka var fåglarna befinner sig och vad de tar sig för. Årets upplaga av min inre kamp om Fyrisån är inledd. Ett slag som, dessvärre, bara har en förlorare.