Förra året föreslog Moderaternas dåvarande partiledare Anna Kinberg Batra integrationsplikt och krav på att kunna svenska för att få permanent uppehållstillstånd. Nyligen lämnade Sverigedemokraterna i Knivsta fram en motion på samma tema. Visst kan det vara bra med vissa krav, men jag tror inte vi kan förvänta oss att politikerna eller invandrarna själva ska fixa integrationen. Det krävs något mer.
På gymnasiet skrev jag ett specialarbete om flyktingar i Uppsala. Då intervjuade jag bland annat en nyanländ kvinna från Turkiet, G. Hon talade ingen svenska, så en turkisktalande kollega till min mamma följde med henne hem till oss och tolkade.
Efter det började mina föräldrar och jag bjuda hem G, hennes man och deras lilla dotter. Vi öppnade våra hjärtan, för att citera en tidigare statsminister. Ibland gjorde vi utflykter tillsammans och ibland sågs vi hemma hos dem i Gottsunda. Ju mer svenska de lärde sig, desto roligare blev det.
Min mamma blev som en extramamma för G, som inte hade sin egen mamma i närheten när hon behövde råd i sitt föräldraskap. Och dottern, som inte hade släkt i Sverige, fick en svensk mormor och morfar.
Vi umgicks i tio år tills de flyttade norrut.
Vårt engagemang var spontant och oorganiserat, men i dag kan man få kontakt genom till exempel vänfamiljsprojekt. Våra vänner från Turkiet berättade om landsmän med negativa föreställningar om svenskar, som inte kände några personligen och feltolkade vad de såg.
Tänk om alla nyanlända fick kontakt med en person eller en familj som de kunde prata svenska med och som kunde förklara hur det funkar i Sverige. Det skulle göra världens skillnad. Och jag törs lova, att om personkemin stämmer får man bra avkastning på investeringen.
För ett par år sedan besökte jag våra vänner i deras nya hemstad. Då hade vi inte setts på 24 år. Gissa om det blev glädjetårar, kramar och massor av god mat.
Dottern har varit kommunalråd i sin hemkommun och har den senaste mandatperioden suttit i Sveriges riksdag. När vi återsågs berättade hon att hon brukar hålla föredrag om integration och då pratar hon alltid om Irma och Olle i Uppsala, mina föräldrar, som ett gott exempel. ”Ni fick oss att vilja integrera oss”, sa hon.
Tycka vad man vill om invandringen, men när människor väl fått lov att bosätta sig här måste vi vara pragmatiska. De måste bli insläppta på riktigt, inte bara innanför de geografiska gränserna. Annars blir det inte bra för någon. Där har vi alla ett jobb att göra.