Medan rödklövern och blåklockorna ännu blommade i den finaste av somrar, lämnade min mormor jorden. Vi sjöng I denna ljuva sommartid på begravningen och tårarna rann i strida strömmar. Samtidigt blev det också klart för mig att när gamla cirklar sluts, tar nya form.
Min mormor bodde på Dalgatan i 60 år. När det var dags att flytta till Eriksdalsgården för två år sedan var det bara några hundra meter från hennes gamla bostad. Hon blev så glad när hon fick reda på att jag och Jonas hade köpt lägenhet på Dalgatan. Men lade ändå till: ”Synd bara att det ser så mörkt ut i det där gamla kråkslottet”. Hon oroade sig också för att vi skulle behöva köpa möbler, det är dyrt med möbler.
Sorgligt nog hann vi aldrig bli grannar. Nyckeln till vår nya lägenhet fick vi samma dag som begravningen. På gatan där min mamma och hennes två syskon trängdes i kökssoffan om nätterna när de var små. Där ska jag nu bo med min familj. Nog för att familjen är miniliten än så länge, men ändå.
Över hela stan börjar nu nya kapitel, skolstart med bänkpapper och spindelmannenryggsäckar. I min gamla lya på Öfre Slotts flyttar en nybliven student in med alla drömmar och förhoppningar som ryms i vår stad i augusti. Allt har sin tid – en insikt som gör mig både vemodig och lättad.
Ett par dagar innan mormor somnade in, solade vi på altanen på hemmet. Hon berättade om en sommar, när hon cyklade till Stockholm med en kompis och tältade i Hagaparken. De såg rödljus för första gången och moster Anna bjöd på Gröna lund, de fick åka vad de ville.
Jag fick en påse med blandade ljus som var hennes, däri låg en ask med glittrande rosa. Den gamla prislappen från NK säger 17:75. Hon var sparsam. Jag tänder ett av hennes snurrade guldljus mitt i kaoset av flyttkartonger. Samtidigt står Jonas högst upp på stegen och krystande sätter han upp mormors tunga kristallkrona. Den får fortsätta att hänga på Dalgatan, och lysa upp i kråkslottet.
Frida Norén är 30 år och journalist. I helgen ska hon ligga i sin nya soffa och pussas med Jonas, men även gå på namngivningskalas för lille Alfred.
BLOGG: Följ Frida Noréns blogg, du hittar den HÄR.