Mathias Rutegård: "Allt var som förut med Peja"
KRÖNIKA. Peja bjöd på många "Ja-ja-ja" och "Höpp-höpp-höpp" och allt var som förut.
Mathias Rutegård - reporter
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu är det inte så längre. Prillan är utplockad, det klassiska laget är splittrat och curlingstenen är numera lagd åt sidan.
Tills på lördagen. Efter tre VM-guld, två EM-guld och tre spelade OS-turneringar var Sveriges bästa lag genom tiderna samlat igen - live i Uppsala.
Jag skrev om IK Fyris dröm och vision om en curlinghall för första gången för snart fyra år sedan, och fyra väggar, ett tak och ett par miljoner senare stod hallen på lördagen klar för invigning.
Det var inte direkt varmt i hallen, men spelet och framför allt nostalgin värmde. Uppsalaklubben lyckades samla fyra svenska världsmästarlag under en och samma tävling, något som aldrig hänt tidigare.
Ragnar Kamp, kapten i guldlaget 1977, kom direkt från sin blåbärsodling i USA, Uppsalas egen Elisabeth Gustafsson och hennes guldlag från 1999 log matcherna igenom och Annette Norberg vet vi alla vad hon går för.
Men framför allt fäste jag blickarna mot Peja Lindholm och hans gäng vann prestigematchen mot Lag Annette Norberg. Men någon comeback handlade det inte om. Eller?
- Nej, det finns det inga planer på. Men när vi satt i omklädningsrummet kändes det som om vi aldrig slutat spela med varandra, sa Peja i en intervju mellan den tredje och fjärde omgången.
Till sist: Det var förstås inte bara Peja som Lag Peja bestod av. Han med det långa svarta håret, han med glasögonen och han som man aldrig fick någon riktigt kläm på vad han hette, var så klart också med.