Klockan två på natten står en grupp killar och sjunger serenader nedanför ett fönster i ett av studenthusen mitt i Uppsala.
Ganska precis ett dygn senare vaknar jag av ett annat studentljud: det överförfriskade testosteronbrölet. Ni vet hur det låter, det går i samma tonart som Viktigt meddelande till allmänheten, och meddelandet är: vakna, vi är fulla. Uppsalas studentliv är heaven and hell. Serenader och mistlur.
Eller så är det bara utslag av helt vanligt manligt beteende. Om det nu finns något sådant i Uppsala. En lördagsnatt för några veckor sedan blev jag medlockad till nattklubben på Saluhallen. Clubbing är, tro det eller ej, inte min grej. Det går bland annat inte att höra vad någon säger. Dessutom: Om någon på nattklubben tävlade i Vi i femman när de gick i skolan var det samma år som jag fyllde 28.
Så där står man, en 28-åring på Vi i femmans efterfest med epilepsistroboskop i ansiktet och tre miljoner beats per minut i öronen, och inser att det var precis så här framtiden utmålades i science fiction-filmerna från ens barndom. Det är då jag får syn på väskorna på dansgolvet och drar en igenkännande suck av lättnad.
Tjejgäng som dansar runt sina handväskor är en stamritual som jag trodde var utdöd. Den kommer från tiden då handväskor var stora nog att rymma någonting och därför otympliga att dansa med.
Väskdansen höll dessutom oönskade element borta, eftersom det är svårt att dansa upp någon medan man står på en hög bowlingklotsrunda handväskor.Just de här väskorna var dock fyrkantiga och platta och tillhörde ett killgäng med backslick.
Den största manliga yrkesgruppen i Uppsala är sedan tre år tillbaka vård- och omsorgspersonal. Och i Uppsala finns det sedan ett par år fler kvinnliga verksamhetschefer än vad det finns manliga.
Å ena sidan verkar det som att Uppsalas män sakta håller på att rita om jämställdhetskartan. Å andra sidan brölar de fortfarande på S:t Johannesgatan mitt i natten. Och vintern har knappt tagit slut...