Spänn fast dig i nostalgistolen med fyrpunktsbältet och gräv djupt efter alla guldkorn som redan börjat glida in i glömska.
Numera, när nästan alla bär på en kamera i någon form, är det lättare än någonsin att bläddra tillbaka i bildarkivet och förundras över hur mycket man ändå hinner uppleva under ett år. Detta har Facebook blivit ett bevis på, ett socialt medium som i år glatt frågade mig om jag ville se deras version av mitt 2013.
Förvånat såg jag bilder på mig i zebrakroppsmålning (djungelfest i Flogsta låghus), en kyss inför första vårbalen (på V-Dala nation) och såklart en hord av glada mingelbilder. Händelser som redan stod i kö att arkiveras i mitt huvud.
Få dåliga minnen hamnar på bild, det är sant. Men livet är sällan likt en reklamsnutt med Mads Mikkelsen som dyker ned i en pool och konstaterar att ”livet är inte dagarna som passerar, utan dagarna vi minns”, även om mottot är rätt bra.
Men jag är en jäkel på att älta dåliga minnen. Likt en marmeladmacka mot golvet sitter de klistrade i minnet. Var sitter delete-knappen för alla dåliga minnen? För allt dumt jag sagt och gjort, dagar jag stressat bort?
Men om jag hittade den, skulle jag då vilja trycka ned den?
Sociala medier visar gärna upp en onyanserad solskenshistoria fylld av fest och stoj, som vid närmare eftertanke låter som ett fruktansvärt tråkigt liv. För vad vore en bal på slottet om man inte skrubbade köksgolven där emellan?
Redan nu kan jag spå att 2014 kommer bjuda mig på en arbetssituation som skulle få Vasaskeppet att verka stabilt och en bostadssituation som endast tycks kunna lösas genom att jag bygger mig en koja i stadsparken. Men jag säger bring it on! Ett år från nu kommer jag ha en ny hög av glada minnen att se tillbaka på, bilder som skulle tappa sin glans utan de dåliga.
Nostalgi och livsglädje i alla ära, men länge leve kontrasterna.