Lundh: Jag trodde att jag hade sett allt
SKIDOR. Jag trodde att jag hade sett och hört allt efter alla år i idrottsvärlden. Men det hade jag inte.När Per Elofsson började gråta i tv, då föll tårarna på mig också. Svenskt OS-guld och brons - på distans. Otroligt!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag skriver det här har det gått några minuter sedan den historiska tremilen. Jag kan knappt fatta att det är sant. Och det är inte bara medaljerna som känns overkliga, det var taktiken och på det sätt som svenskarna fixade denna underbara fest.
Jag har skrivit massor av gånger att jag ogillar masstart och vill att den skrotas genast, men nu... Jag vidhåller min åsikt, men nyss - framför tv:n - herregud, det var ju makalöst.
Det brukar vara allmänhetens åkning i 27 kilometer av 30 eller 47 av 50 kilometer. Den här gången var det annorlunda. Den här gången var det som att se den gamle italienske långdistanslöparen Salvatore Antibo.
Det rycktes, det släpptes och det var taktik som till och med hade gjort Leif Boork grön av avund.
Jag kunde aldrig drömma om att Johan Olssons stilla ryck (ja, jag tyckte faktiskt att det var ett STILLA ryck) efter skidbytet till skateskidor skulle hålla (nästan) ända in i mål.
När Anders Södergren plötsligt var framme i täten för att bromsa hela fältet fick jag gåshud.
Jag trodde inte ens på det här medaljscenariot ens när det var ett par kilometer kvar. Jag upprepade högt för mig själv gång på gång: Norrmannen tar det igen, och jag syftade förstås på Petter Northug.
Hade Northug klivit fram och vunnit hade jag bytt kanal på tv:n direkt. Nu fick han trassel med en stav en kilometer från mål och tappade några meter - men han hade ändå inte haft någon chans, det är jag övertygad om.
Jag kan inte påminna mig något liknande lopp i den svenska skidhistorien. Jag var häpen när jag såg Per Elofsson och Mathias Fredriksson i samma lopp ta medalj i VM 2001 efter många magra svenska skidår efter Svan, Wassberg och Mogren - men det här tar priset.
På herrsidan är Sverige bättre än Norge den här säsongen. Norge har bara Petter Northug, de andra hänger helt enkelt inte med. Norrmännen har dock varit bäst på den sak: Att snacka.
Det här bäddar för en fantastisk stafett. Ska vi säga Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner.
Nu ska jag gå och duscha, det krävs efter en sådan här urladdning.