”Kolla era barns hår noga inför förskolestarten” står det förmanande i mejlet jag får när en stekhet vecka återstår av semestern. Lusepidemier på förskolan – föräldrarnas värsta mardröm, inte minst en rädsla för skammen att vara just den som var först med lössen. Cyklar ner till Apoteket i ilfart, som om de små djuren förökade sig per minut i min stackars dotters lockiga hår. Under sommaren har tidningarna dessutom skrivit varnande om resistenta superlöss. Det måste vara därför Apoteket skyltar extra med sina luskammar just nu. Vet inte om jag gillar det.
Efter mycket skrik och protester vet jag att stackars lilla M är lusfri. Och jag hoppas och tror det är saltvattnet och hettan som är orsaken när jag själv oavbrutet kliar mig i hårbotten några dagar senare. Det kliar och kliar och jag borstar håret, tänker att det ska hjälpa. Ner på handfatet trillar något litet och grått. Inte en lus – men närapå. Med hjälp av glasögonen som förstoringsglas och en hemsida som passande nog heter lusfri.nu lyckas jag identifiera ett litet ägg. Lusägg. Tankarna svischar fortare genom huvudet. Var, var, var? Kan det ha varit i gräset en sommarpasseftermiddag på Fyrishov? Den där regniga gången vi låg och läste böcker i stjärntunneln på biblioteket? På Ica? Paniken är orimlig men högst verklig. Till slut väcks ett svagt minne från några veckor tidigare på landstället då jag sett min svägerska sitta och pilla min brorson i håret och säga ”varför försvinner de aldrig”.
Efter ännu en tur till Apoteket, ännu snabbare än förra gången, är håret marinerat i lusmedel och ett mycket tydligt minne kommer över mig, från ett annat liv och en annan avlusning. När lössen tog en vän ifrån mig.
Jag bodde i London och arbetade som volontär på ett natthärbärge för hemlösa. Någon månad in i vistelsen bröt en lusepidemi ut, ungefär samtidigt som jag skulle hälsa på en gammal klasskompis som flyttat till London med sin familj. Kontrasten var extrem. Från gatusmuts och baconflott till rikt radhusområde och afternoon tea med scones. Morgonen efter står jag i familjens badrum och borstar håret. Och ner på det blänkande kaklet HOPPAR en stor lus. Utan att nämna saken samlar jag ihop mina saker, äter frukost, kramar min kära vän hejdå och sätter mig på tåget mot King's cross. Jag hörde aldrig av henne igen och har alltid inom mig vetat varför - på grund av ilskan som bara kan komma efter en ordentlig avlusning. Så ilsken som jag är just nu.