– Till förlossningen!
Sambo hoppade in i framsätet i taxin, jag öppnade bakdörren och taxichauffören hade på en millisekund vänt sitt huvud mot baksätet och mig och magen.
Hans blick, den där: Vad-händer-nu?
– Det är inte akut. Vi ska bara på studiebesök.
Minns ni studiebesöken i skolan? Jag hade alltid pirrkänslor. Det var så härligt att kliva in i ett annat liv. Någon annans vardag. Komma närmare vuxenlivet. Och inför besöket förbereda frågor som alltid skulle ställas sista kvarten.
– Hur många bajskorvar har du sett? (På reningsverket.)
– Luktar det illa när de bränns? (På krematoriet.)
– Hur mycket behöver man dricka för att bli full? (I Herrljungas ciderfabrik.)
Klassens klara favorit var bageriet. Vi visste ju vad som väntade efter att vi hade vallats runt bland bullarna i ugnen. Alla hade en tia i fickan för här skulle det avslutas med ett rejält saft- och kakkalas.
Under studiebesöken tänkte jag: Vill jag jobba som det här?
Bagare? Renhållare? Kremerare? Ciderfabrikant?
Jag ville helst ha en dag på varje ställe – och blev journalist.
Nu, många år sedan sist, var det dags igen, för studiebesök. Nu väldigt nära vuxenlivet – på väg mot förlossningen på Akademiska sjukhuset. Där i taxibaksätet tänkte jag att allt detta ska faktiskt göras på riktigt om ungefär en månad. Då lite ondare.
När vi och åtta andra par satt på pallar runt stora förlossningssängen, kände jag mig tillbakakastad till mitt typ-tolvåriga jag. Pirrig och med jättestora öron. Jag ville absolut höra varje ord barnmorskan sa. Nu handlade det inte om att lära för att kanske bli barnmorska.
Nu handlar det om överlevnad.
Jag hade ingen genomtänkt slutfråga med mig. ”Hur många bebisar har du fött fram?”, kändes inte helt hundra i all vuxenhet.
Men jag klurade faktiskt på om något par, någon gång vid ett liknande studiebesök, faktiskt hamnat i skarpt läge och börjat krysta.
Jag, journalisten, frågade aldrig. Då. Men i mejl efteråt.
Och svaret: Nej, inte vad hon visste.
Synd. Det hade varit minimal restid.