Det finns olika grader av elände i världen. Och i den lägre graden kan jag nu lägga till en ny erfarenhet: Spräcka lilltån.
Det är enkelt. Man gör bara så här:
Man står i köket och rör i grytorna när någon ur undervegetationen plötsligt vrålar på hjälp då vederbörande har akut behov av en viss legobit. Då springer man på kvicka fötter mot lekrummet och sparkar med full kraft höger lilltå i kökssoffans ena ben. (En kökssoffa väger i runda slängar 8 000 kilo och dess träben är gjorda av granit.) Då skriker man så högt man kan alla svordomar och invektiv och könsord man över huvud taget kan komma på i stunden (och hoppas att mannen med legobitsbehovet inte lyssnar så noga) eftersom smärtan är absolut obeskrivlig men gissningsvis går att jämföra med att dra ut överläppen och sedan trä den över huvudet. Därefter tittar man på medan lilltån (och även Tillerosa och Kroknosa och gänget) börjar anta en kraftig blåton. Efter detta kontaktar man vården som säger att lilltån har fått en spricka, men att man inte gör något åt den, utan att det läker med tiden.
Dagen efter åker man för att vara moderator på en konferens.
Då inträffar problemet att det inte går att ha skor på foten. Knappt strumpor. Och barfota-moderatorer är en relativt ovanlig syn. Av helt rimliga skäl. Jag var på fullt allvar inne på att skära hål i en sko just vid lilltån för att lösa problemet. Men till slut hittade jag min räddare i nöden – foppatoffeln! Sagt och gjort, med en snygg lågsko på vänster fossing och en foppatoffel på höger satt jag snart i en taxi på väg från tåget till konferensanläggningen. Jag förklarade mitt udda skoval för den förbryllade taxichauffören. Han dömde ut mig fullständigt och undrade varför i herrans namn jag inte hade foppatofflor på BÅDA fötterna. Jag förklarade att vi befann oss i februari och att foppatoffel på EN fot troligen betyder att man har en skada i foten, och att foppatofflor på BÅDA fötterna troligen betyder att man har en skada i huvudet. Han höll inte med.
Sedan åkte jag hem från konferensen, och en dryg vecka senare sparkade jag in samma tå i duschväggshörnet. Då blev tån klotrund och hettande röd (ungefär som resten av kåsören), och nu undviker jag såväl legoutryckningar som dusch så att den lille gynnaren ska få tid att läka ihop i lugn och ro.
Visst är det synd om mig?
Jag haltar och klagar och gnäller och svär
och tvingas att linka och hoppa.
Jag stapplar omkring både butter och tvär
i skobeklädnad av Foppa.
Jag sätter mej ner med min tidning och läser
om allt som runt jordklotet händer.
Då plötsligt jag aningen tystare fräser
och tankebanorna vänder.
Då stannar jag upp i min osande svada
och tänker tvärtom denna da’.
Vi tåspräckta bör kanske bara va glada,
då vi har det - relativt - bra.