Egentligen skulle jag vilja skriva något lättsamt. Tror att det behövs nu. Som att jag sett ovanligt många män i shorts utomhus den här vintern. Det verkar ha blivit en machogrej att gå barbent i snön.
Men det går inte. Det känns för banalt. Inte när en despotisk ledare för en stormakt ger sig på ett mindre land och hotar omvärlden med kärnvapen. Ukrainakriget är så hiskligt att jag tänker på hur människorna mår nästan dygnet runt. De som lever i ett störtregn av fasor.
Hela tiden får vi nyheter som överträffar varandra. Som när Ryssland anföll ett sjukhus i Mariupol där kvinnor födde barn. Alla med minsta gnutta empati inser vilken skräck de gravida måste ha känt. Då kokade mina sociala medier över av ilskna röster. Och med all rätt, vi ska reagera hårt. Att angripa civila personer och sjukhus är krigsbrott enligt krigets lagar. Även våldtäkter i krig och väpnade konflikter är krigsbrott numera.
Sedan 2000-talet är det känt att kvinnor och unga tjejer är särskilt utsatta under krig; en av fem kvinnor på flykt utsätts för sexuellt våld, enligt FN:s flyktingsorgan. Våldtäkter använd systematiskt som vapen i krig.
Kvinnor på flykt, med eller utan barn att ansvara för, är extremt utsatta och riskerar även att hamna i trafficking och prostitution. Redan innan kriget var Ukraina ett av de största ursprungsländerna för trafficking i Europa.
Enligt Kvinna till Kvinna vittnar hjälporganisationer vid gränserna om att folk försöker plocka upp kvinnor och barn innan de registrerats som flyktingar.
Att se kvinnor enbart som offer är dock en förenklad bild – och en bild som patriarkala strukturer tjänar på och vill upprätthålla.
Krig är en manlig borg och den här gången har vi i media sett hur ryska kvinnor protesterar.
I krig är både män och kvinnor offer men hade männen haft mindre makt och kvinnorna mer skulle krigshistorien troligen sett annorlunda ut.
2002 slog FN fast att kvinnor ska finnas med i det fredsbevarande arbetet och EU har en strategi för att öka kvinnors deltagande i fredsprocesser.
Och jag tänker på Uppsalaprofessorn i freds- och konfliktforskning, Erik Melanders ord i forskningstidningen Extrakt: ”Vi vet att chanserna att nå fred är större om kvinnor involveras i fredsprocessen och samhällen som är mer jämställda än andra är mer fredliga”.
Men den sortens kunskap verkar inte stå högt i kurs, inte just nu när den behövs som mest.