Och vips är det ett nytt år igen. Det är ingen tvekan om att åren på fullaste allvar går fortare och fortare. Jag tror verkligen att det är så. Jag tror att tiden fungerar är exakt så som min mellanstadiefröken så pedagogiskt visade. Hon band fast en tennisboll i ett långt snöre i en lyktstolpe och sa att bollen var jorden och lyktan var solen. Och så kastade hon bollen som då roterade runt lyktsolen, och därmed skulle vi förstå jordens rotation. Det gjorde vi också. Och vi såg redan då att snöret ju blev kortare och kortare för varje varv.
LÄS MER: Fler krönikor av Jacke Sjödin hittar du här!
Den här tidsteorin förstärks ju också av att det blir varmare och varmare. En del kallar det för klimatförändringar. Själv är jag övertygad om att den globala uppvärmningen beror på att snöret mellan jord och sol blir kortare för varje varv. Arma dem som lever när bollen är ända framme vid lyktan, för då är de nog döda.
Och det finns annat som bevisar tidens blixtsnabba gång. Barnen till exempel. Man lägger en liten knubbig bebis i bädden på kvällen, och på morgonen ligger det en stor skäggig karl i hans säng.
Men kanske beror denna svindlande tidsresa på det faktum att jag oftast har rätt roligt. Tiden går ju fort då, sägs det. I så fall borde en metod att bromsa tiden vara att försöka ha det lite tråkigare. Jag tror det faktiskt funkar. Jag läste en bok en gång, och den var så infernaliskt tråkigt, så när jag hade läst en timme hade det bara gått 20 minuter.
Eller så beror allt det här grubblandet på att jag helt enkelt har en liten ålderskris. Det är väl 40-årskrisen som är här. (Den jobbar normalt åt SJ eftersom jag faktiskt fyller 50 i år.) Och sättet som den visar sig på är att jag redan idag börjar se mig som något slags dåtid. Jag känner det som om jag redan nu går omkring i ett gammal gulnat fotografi. Jag sitter i skrivande stund vid datorn i mitt arbetsrum. Men redan nu ser jag mig i denna stund lite suddig i en gammal ram stående på en ärvd sekretär hos något fullvuxet barnbarn.
Är det en deppig känsla? Nej, inte speciellt. Jag tror den är ganska bra. Den gör nämligen att den där flintskalliga gubben på det gulnade fotografiet gärna vill försöka göra något lite gott under den korta stund han får åka med på tennisbollen. Därför kretsar mina nyårslöften i år inte så mycket kring att jag ska sluta dricka starköl och mumsa dubbeldaim. De handlar mer om att jag lovar mig själv att försöka kämpa för det jag tror på och tycker är viktigt. Typ hur vi bör försöka hjälpa folk som har det cirka 2748 gånger värre än vi någonsin kan fatta.
Och vänta inte! Om bara ett drygt år är det 2020.