Jag kommer hem till några vänner för att lämna tillbaka en film jag hade lånat och kommer in mitt i en diskussion.
– Ska vi eller ska vi inte? frågar de varandra.
Det låter ungefär som att frågan gäller huruvida det ska bli pizza från Luthagens kök och bar till middag eller inte, men det visar sig handla om en sistaminutenresa till Kap Verde åtta timmar senare. Jag blir imponerad och lite avundsjuk när de ringer och bokar. Dels för att Kap Verde låter exotiskt, men framför allt på spontaniteten i det hela. Nästan som att det vore viktigare att det är mindre än ett dygn till avfärd än resmålet i sig.
De börjar packa och jag drar mig hemåt djupt försjunken i tankar om hur spontanitet är ett mått på livskvalitet. Inte på så vis att man ska vara oplanerad, utan någon livsplan. Kalendern ska vara full ut i marginalerna, men insprängt i din välplanerade vardag ska du leva ett så pass intressant liv att du bara råkar göra crediga saker som av en händelse. Typ: Oj här står jag på toppen av Kebnekaise. En som är spontan framstår som skön och avslappnad och mycket mer spännande än den tråkiga typen som planerar sin fritid in i minsta detalj. Det är ju inte nödvändigtvis så att spontanresan är roligare, men det blir en bättre story och det säger mycket om vilken typ av person du är. Du är precis så som alla andra vill framstå.
Även jag rättar in mig i det ledet. Jag vill också släppa det jag har i händerna och dra till Kap Verde. Samtidigt inser jag att det här med att vara spontan tappar lite av sin charm när jag går och planerar min spontanitet. Det ligger i sakens natur att det inte går att fejka. Om alla skulle vara spontana så skulle dessutom sistaminutenresorna plötsligt bli ett tillval som kostade extra. Jag håller tummarna för att jag kanske drabbas av en släng av spontanitet någon gång, men för nu lämnar jag sista minuten till den oplanerade typen och lägger ner idén om Kap Verde imorgon. Det känns redan gjort, och dessutom har jag tvättstugan på tisdag.