När lunchsällskapets blick stannar vid min tallrik vet jag vad som komma skall.
– Jaha, är du vegetarian?
Det är förstås rimligt att jag inte frågar om hen är karnivor, då den ketchupdränkta korven hen smaskar i sig ställer detta faktum bortom tvivel. Men jag får minsann finna mig i att artbestämmas bara för att jag äter broccoligratäng. Föga sugen på att använda min halvtimmeslånga lunchpaus till debatt försöker jag styra samtalet mot en annan riktning.
Förgäves – innan vi ätit upp har jag hunnit bocka av samtliga punkter på min lista över kommentarer som får mig att överväga att bli kannibal i stället.
”Blir det inte tråkigt?”– check. (Gud jo, eftersom jag måste svara på den frågan.)
”En kompis blev vegetarian men mådde dåligt av det och började äta kött igen.”– check. (Menar du Hitler? Det är en faktoid att han var vegetarian, vad det nu har med mig att göra.)
”Men du äter ost ser jag. Är inte det fusk?” –check. (Förlåt så hemskt mycket, jag visste inte att det var en tävling.)
”Själv tror jag att vi människor är gjorda för att äta kött”– check.
Svårast att förklara är att även om någon skulle dänga en tung forskningsrapport om köttkonsumtionens alla oomtvistliga fördelar i huvudet på mig skulle jag inte ändra min kosthållning ett dugg. Jag har inte svurit någon ed eller skrivit kontrakt med Myndigheten för kontroll av avvikande livsmedelskonsumtion, och är därmed fri att äta precis vad jag vill. Inklusive kött, men det har på många år inte fallit mig in att sätta tänderna i ett djur. Däremot engagerar jag mig ungefär lika mycket i vad andra äter som i hur ofta de tömmer sina urinblåsor.
Enligt en undersökning i våras är omkring 10 procent av svenskarna vegetarianer. Ungefär samma spridning har homo- och bisexualitet. Ingen av grupperna skadar någon annan och ingen undkommer passivt-aggressiva frågor och plumpa skämt. Givetvis finns sammanhang där det snarast är norm att vara vegetarian, och många där det knappast väcker några reaktioner. Lite fördomsfullt uppskattar jag att en universitetsstad som Uppsala har större andel vegetarianer än landet i stort. Men även här lyckas jag förr eller senare alltid hamna i något sällskap där det muttras om ”gammalt indianskt ord för dålig jägare”.
Hur slutade då lunchen med korvätaren? Jo, hen kom fram till att hen faktiskt inte alls har några problem med vegetarianer, så länge de inte försöker pådyvla andra sina övertygelser.