Jag ska köpa alla mina julklappar på loppis i år. Dels för att jag är en fyndare av toppklass, men också för att överkonsumtionen och prylhetsen kring jul gör mig illamående. Släkten är dessutom nöjda med tillvaron och behöver inte impas på med dyra paket. Riktigt dåliga rim och udda klappar premieras högt hos oss på julafton. Alla sitter i olika hörn med sin hög. Vi nickar tacksamt mot varandra vartefter vi öppnar: den årliga Rusta-deon, tackar … Tant-trosor i bomull, åh man tackar tackar … Och att tyda av rimmet tycker mostern att jag visar för mycket hud på min blogg. Ibland blir det något riktigt fint från klenodskåpet också, typ en vas från Upsala Ekeby som morfar drejat. Det är spännande att ha några klappar att slita upp, men inte spelar det väl någon roll vad som finns inuti?!
För visst har jag stått där många gånger – på Åhléns en julaftonsförmiddag. Sekunder ifrån att sälja själen för en halvtimme, som i det läget känns livsavgörande. "Oh herregud bara 18 minuter till Kalle, nu får resten av släkten en Palmolive-presentbox med skrubbhandske. Och måste köpa tejp."
Mamma hälsade på i mitt torp i veckan, det började plötsligt dofta lavendel i trädgården. Jag blev full i skratt när hon några sekunder senare berättade att alla hennes julklappar var klara nu. Hemmasydda linnepåsar som luktar gott, att lägga i underklädeslådan, antagligen med en liten ängel på. Samtidigt verkar andras mammor ha helt andra krav på julklapparna. När jag och en vän var på julklappsjakt förra året, vred hon sig av ångest hela dagen inför valet av prylar som hennes mamma kanske skulle gilla, eller hata. Jag var förfärad. Hela tanken med julen, förlorad under tre långa decemberdagar i Gränby centrum – men med en förvärvad kavaj i tomtepapper under armen. Låt oss hoppas att morsan blev riktigt lycklig.
Hur blev det så här egentligen? Hur kunde fridens högtid bli till ett kravfyllt kaos? Enligt vår kristna bok följde ju de tre vise männen en stjärna till ett litet stall och välkomnade Jesusbarnet med sina gåvor. Och som jag minns det, så var det ingen av dessa skäggiga gubbar, som hade med sig en iPad.