Jag är en glad skit. Oftast i alla fall. Jag tror att jag är född sådan. Jag hade turen att få en ganska stor dos förnöjsamhet med i bagaget den dagen vår herre skapade mig. (Sedan misslyckades skaparen måhända en del med själva skalet, men herregud, man kan ju inte få allt.)
Fast ibland blir jag förstås vresig, och det är framför allt två saker som får humöret i gungning. Dels är det teknik som jävlas. Ni vet när teven inte känner av signalen från digitalboxen när man har bytt abonnemang och det är 34 timmars kötid och 1648 samtal före dig i kön… Då blir jag arg så att blodådrorna i tinningarna buktar ut som feta daggmaskar under den rödsprängda huden. Det andra som triggar mig är tjuriga myndigheter som typ förvisso håller med om att beslutet är idiotiskt men ändå väljer att stå fast vid sitt beslut eftersom bestämmelserna är sådana. Då känner jag också att blodstörtningen är nära. Sedan händer att jag undslipper mig ett stillsamt ”sjuttsingen” när barnen hällt Fanta i datorn och sådant också.
Men annars är jag oftast en glad skit.
Fast ibland är det förstås svårt att uppehålla förnöjsamheten. En blick ut över världen den senaste veckan kan få den mest sorglösa personen att närmast tappa tron på mänskligheten.
Men jag är helt övertygad om att vi - vad som än händer - också måste försöka hålla glädjen vid liv. Jag känner att jag personligen fungerar lite som en gisten gammal eka. Om jag bara lastar in en massa tunga, jobbiga saker på ena sidan, så kantrar till slut hela farkosten. Det gäller att fylla på med grejor även på andra sidan så att ekipaget går jämnt och fint i sin färd mot nya tider.
Konsten är att hitta de små glädjeämnena i allt det stora mörka.
Dikt i november 2015
Det molar och värker av allting som sker,
ett kollektivt tryck över brösten,
av allt som vi allihop dagligen ser
i ljumma men iskalla hösten.
När helvetet öppnas med fasa och skräck
som skedde helt nyss i Paris,
då glädjen förstås på sekunden är väck
och allt liksom fryser till is.
Men viktigt är även i hösten vi haft,
en höst tung och mörk rent förbannat,
att minnas att vi även måste få kraft
att också få tänka på annat.
Vi får inte välta och helt gå i kvav,
vi måste få skratta och sjunga.
Jag tror det är viktigt för att klara av
att även ta tag i det tunga.
Då orkar man mera, då kan man ta i
tillsammans med hårdaste handskarna!
Så gläds åt den kick som vi fick, alla vi
av Zlatans frispark mot danskarna!!!