Jag undrar vad grannarna kallar oss?
KRÖNIKA. Det här med att ge grannar olika namn är säkert något många kan känna igen. I samma hus som det jag spionerade från köket fanns också "it-grannen", "syndikalisten" och "basisten", skriver Johanna Stenius.
Johanna Stenius är en 31-årig frilansjournalist som i helgen åker till Tyresö för kräftskiva hos goda vänner som köpt sig ett drömhus.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag flyttade hemifrån och första gången, efter en barndom i hus, skulle bo i lägenhet var en av de största förändringarna att grannarna fanns så nära inpå. Bara några centimeter bort från min egen lilla etta med kokvrå fanns andra liv, så lika mitt men ändå så olika. Min nyfikenhet var ohejdad. Jag lyssnade, spejade, smög. Det fick lite olika konsekvenser. Bland annat låste jag in mig i köket en gång när jag skulle kolla in en tjej på en balkong mittemot som vi kallade för "rökaren". Det slutade med att jag fick öppna fönstret och ropa till "rökaren" att jag behövde hjälp för att dörren till kokvrån gått i baklås.
Det här med att ge grannar olika namn är säkert något många kan känna igen. I samma hus som det jag spionerade från köket fanns också "it-grannen", "syndikalisten" och "basisten". It-grannen fick sitt namn eftersom han alltid drack kaffe latte på balkongen och för att han flyttade in precis då stadsdelen blev trendig. Senare visade det sig att han skulle öppna ett kafé längre ner längs gatan. Syndikalisten var, inte helt överraskande, syndikalist och brukade besöka syndikalisternas lokal i huset intill. Och, ja, basisten spelade bas så intensivt och proffsigt så att ljudet sipprade in i mitt rum varje kväll och jag kunde inte låta bli att stanna upp och lyssna. Med honom hade jag en kort kärleksaffär, har ju alltid gillat musiker.
Jag undrar vad mina grannar kallade mig på den tiden? "Teatertjejen" kanske? I takt med att jag flyttat runt har jag själv slutat ge namn till mina grannar och i stället lärt känna dem (men inga kärleksaffärer). Ett bättre alternativ, helt klart. Men kanske inte alltid lika fantasieggande. Fördomar kändes på något sätt mer legitima när de fanns inom hemmets fyra väggar. Vem vet vad de säger på andra sidan gatan nu? Jag gissar på "där kommer den där pajasfamiljen"! I så fall har de rätt.