Ett vykort från den kungliga bröllopsserien trillar ner på hallmattan. ”Jag såg det här och tänkte på dig”, skriver min kära vän Anki. Mina kompisar vet och jag vet. Jag kan inte förneka saken, min fascination av kungafamiljen vet inga gränser nu när det stora bröllopet står för dörren! Jag har redan läst allt om allt och blev hemligt förtjust att få en pressinbjudan till uppvisandet av brudbuketten.
Det började redan när jag gick i första klass. Från den tiden har jag kvar ett svartvitt foto på mig själv sittande i skolbänken den allra första dagen, högtidlig och förväntansfull.
I tidningen fanns en liknande bild, på en annan högtidlig och förväntansfull flicka i klänning och tofsar på väg till skolan. Prinsessan Victoria. Vi är lika gamla, födda samma år och har följts åt genom livets olika skeden.
Jag fyller år två dagar före jul och firade ofta med att se Victoria stoppa korv och förbereda julen på tv. På somrarna reste jag till Finland och hon till Öland. När jag tog studenten fylldes löpsedlarna av en hennes lyckliga skrik på ett lastbilsflak.
Våra liv har blivit mer och mer olika ju äldre vi blivit. Jag jobbade som volontär med hemlösa och pluggade till journalist, Victoria läste konfliktlösning i Uppsala och gjorde lumpen. Jag flyttade till Uppsala (tyvärr några år senare, annars hade vi ju haft staden gemensamt) och blev gravid, Victoria reste världen runt och läste UDs diplomatprogram. Jag skriver reportage om bröllop i Las Vegas, prinsessan gifter sig själv och förvandlar hela Sverige till sin fest.
Jag skulle aldrig kalla mig rojalist, skulle någon be mig försvara kungahusets existens skulle argumenten inte finnas där. Jag är sjukt less på det trötta ”Love 2010”, skämdes när jag såg förlovningseklateringen på Youtube. I min vänkrets har förkärlek för kungafamiljen definitivt inte varit något man skyltat med, tvärtom. Men prinsessan Victoria! Nu ska hon gifta sig och jag ska stå vid sidan av och titta på kortegen med min treåring i handen och glömma att vara politiskt korrekt.
För en gångs skull befinner vi oss på samma plats, vid samma tillfälle, min låtsassyster och jag. Och det är nog det enda vi någonsin kommer ha gemensamt.