En kväll i december kommer Mensa Sverige till Uppsala. Den som klarar testet (har ett IQ på 131) får bli medlem i föreningen.
Den unkna lukten av blöta ytterkläder verkar vara universell för kapprum på svenska skolor.
Det stoppar inte gänget som samlats utanför Vaksalaskolans matsal. Det är kolsvart ute, denna måndagskväll i december när Mensa kommit till stan.
Vi är strax under 20 personer som anmält oss till antagningstestet till intelligensklubben. Jag kan skylla lite på att jag är där som journalist, men jag ska erkänna att jag är nyfiken. Tänk om jag är ett oupptäckt geni?
Olika länder kan ha olika gräns för intag men alla utgår från att befolkningen i genomsnitt har ett IQ (intelligenskvot) på 100. I Sverige används den så kallade WAIS/Wechsler-skalan, vilket innebär att en medlem måste ha minst 131 i IQ.
"Kul att testa" säger de flesta är anledningen till att de är här. Men de lurar ingen där de nervöst står och skruvar på sig: förväntningarna är höga.
– Jag har gjort flera onlinetest och brukar hamna mellan 125 och 140 i IQ, säger min testkamrat Gustav.
Han säger sig vara ödmjuk inför uppgiften, men han utstrålar självsäkerhet. Om han klarar gränsen kommer han ansöka om medlemskap i Mensa Sverige.
– Det vore kul att vara med på en sammankomst, se vad det är för folk. Är det mest kufar? Unga? Gamla? Och så har jag en liten tanke om att det kan vara bra i jobbsökarsammanhang, säger Gustav.
"Kul att testa", svarar de flesta när jag undrar varför de är här. Men spänningen hänger i luften när dörrarna till testlokalen öppnas.
Enligt Mensa Sveriges hemsida är den yngsta svenska medlemmen 5 år gammal. Fullt så unga är inte de som slår sig ner i matsalen när klockan slagit 18. Men de flesta ser faktiskt ut att vara under 30.
Uppsalastudenten Frida, 20, brukar alltid få alla rätt på onlinetesterna som Mensa har på sin hemsida. Sofia och Leo, 22, har åkt hela vägen från Gävle för att pröva lyckan.
– Jag tror inte man kan öva så mycket innan. Kan man så kan man, resonerar Leo.
Ett tjockt häfte dimper ner på bordet framför mig. 45 tabeller bestående av tre gånger tre rutor. I åtta av rutorna finns figurer. Jag ska förstå vilken figur som följer mönstret och platsar i ruta nummer nio.
Den första går bra. Inga konstigheter. Jag bläddrar vidare, tänker att den bästa taktiken nog är att bara gå på känsla.
Halvvägs genom provhäftet känner jag: det här går ju ganska bra. Men vi har bara tjugo minuter på oss.
När jag tittar på väggklockan nästa gång är det bara en minut kvar. Här får jag tunnelseende.
"Testtagaren ska välja ut den logiska fortsättningen på ett mönster av symboler." Så beskriver Mensa sina tester. Den som får gå med i föreningen har ett IQ på minst 131, alltså högre än 98 procent av befolkningen.
Med nio frågor kvar börjar jag panikslaget chansa hejvilt. Drar mig till minnes något man brukar säga om att om man enbart svarar alternativ C på högskoleprovet så får man tillräckligt resultat för...vadå? Just det minns jag inte. Men det här är ju i vilket fall inte högskoleprovet.
Jag går hemåt, lite omtumlad, utan en aning om hur det kan ha gått. Nu kommer det att dröja en dryg månad innan en psykolog rättat testerna och de skickats hem till oss med posten.
I slutet av januari kommer svaren. Frida skickar en bild på sitt testintyg och skriver: "Jag kom med!". Även Sofia är numera Mensa-medlem.
"Jag tror det viktigaste var att inte tänka för länge på varje fråga, speciellt i början", säger Sofia, i mitten. Både hon och Frida, till vänster, är numera medlemmar. Leo, till höger, missade med några poäng.
Gustav sms:ar också:
"36 av 45 rätt gav ett resultat på 117. Även om det är bättre än 87 procent av befolkningen var det en stor besvikelse."
Det visar sig att han tog till samma metod som jag: att helt enkelt gissa på de frågor som var kvar på slutet. Det verkar inte vara ett vinnande koncept.
Själv får jag nämligen veta att jag ligger rätt hyfsat till med ett IQ på 120. Men Mensas syfte är att "lokalisera intelligenta människor världen över".
Jag är inte en av dem.