Redan i tidig ålder betraktades jag som en verbalt hyperaktiv och känslomässigt impulsiv själ. Det komplicerade överkänsliga barnet med en hjärna vars tankeverksamhet aldrig tycktes sluta snurra.
Jag var barnet vars bästa vän var skolkuratorn och som ofta hamnade i konflikter. Jag överröstade alla vid matbordet och tittade mer ut genom fönstret än på svarta tavlan. Medan alla ungar gick på flera sporter i veckan, efter att de bölat över ett B i betyg i skolan, fick jag höra av klasskompisarna att jag var den "streetsmarta" men inte skolsmarta tjejen. Dörren till dåligt självförtroende och låg självkänsla öppnades på glänt.
Som tonåring befann jag mig fysiskt i skolan (utöver en del skolk), men psykiskt var jag aldrig där. Den mentala frånvaron ledde till dubbelt arbete med studier hemma. Jag tror inte att magsår är särskilt normalt för att nå godkänt i betyg. Dörren till dåligt självförtroende och låg självkänsla stod nu vidöppen.
Vid det här laget kanske ni förstår vilken kategori människor jag tillhör? Ja, den som ständigt debatteras om. Är det inte underdiagnostisering så är det överdiagnostisering. Och framförallt är det något alla gillar att säga att man har en släng av.
Men, jag skulle vilja påstå att vi adhd-tjejer tillhör en egen kategori. Den som forskningen och samhället förbisett.
Det som skiljer tjejer och killar åt vad gäller adhd är att tjejer oftast riktar sitt lidande inåt. Man biter ihop och maskerar sina symtom i stället för att vara en utåtagerande damp-unge.
Jag var 16 år när jag fick min diagnos. Mångårig ångestproblematik och ständigt stresspåslag gav till sist upphov till bland annat utmattningsdepression. Det gick inte längre att vara en "duktig flicka" och det var alltså inte förrän min psykiska ohälsa blev så pass allvarlig som jag blev uppmanad att göra en utredning.
Kvinnor får sina diagnoser senare i livet, ofta med en bakgrund av feldiagnostiseringar och psykiatrisk samsjuklighet. När de väl fått en diagnos är det betydligt färre som får insatser och behandling. Inte ens när vi hamnat i vården tas vi för en egen kategori. Jag får fortfarande frågan om mina svårigheter är att jag klättrar på väggarna som en skolpojke. Genusnormer och okunskap är avgörande anledningar till det.
När jag äntligen fick tillgång till hjälp, det vill säga tre psykologmöten på Bup och satt på adhd-medicin, blev jag snart slussad till vuxenpsykiatrin. För andra gången föll jag mellan stolarna. Jag fick ingen psykolog och i glappet mellan barn- och vuxenpsykiatrin förlorade jag den kontakt som skrev ut mina mediciner.
Jag kommer ihåg att jag sa till min mamma att jag kände mig som en kemifabrik. Livet upptogs av att testa medicin efter medicin, dosökning eller nedtrappning. Biverkningarna är inte att leka med. Inte heller de ständiga uppföljningarna av att kolla ens värden. Så fort man gör ett medicinuppehåll måste man börja om igen. Både vad gäller läkarbesök, men också den psykiska och fysiska berg- och dalbanan av den kemiska förvandlingen.
Ibland undrar jag om hjälpen ens är någon hjälp. Eller bara bidrar till ytterligare utmattningssyndrom.
Psykiatrikern Lotta Borg Skoglund konstaterar att nästan all forskning om adhd utgår från pojkar. Bland annat vad gäller läkemedel, som är konstruerade utifrån deras biologi med en mer konstant hormonell miljö, jämfört med flickor/kvinnor som utsätts för stora hormonella förändringar hela livet.
Inte undra på att jag sju år senare fortfarande knaprar antidepp och testar en femte adhd-medicin.