Klockan är fyra på morgonen och jag svingar lätt på armarna för att hålla uppe värmen i höstkylan. Inifrån det lilla huset i Ekonomikumparken dunkar musiken och någon hörs skråla med i textraden till någon gammal låt som bara funkar på en efterfest. Hon ler och jag tycker att jag är modig som vågar möta hennes blick tills hon generat måste söka efter någonting annat att titta på.
Jag är inte packad, men inser i efterhand att jag ändå var så pass att självförtroendet hade fått sig en sving. Jag är han som utstrålar självförtroende, ja kanske till och med en charmig arrogans. Någon av hennes tjejkompisar skrattar åt det jag säger och jag får energi och pratar mer.
Jag borde ha gått hem för länge sen, men hon är kvar så jag står allt jämt där. Hon väntar ju på något. Hon väntar på mig. På att jag bara ska släppa ambitionen att roa hela gruppen och fokusera på henne.
Jag ser i mitt huvud hur jag vänder mig mot henne och säger ”du”. Jag hör hur de andra tystnar och ser på mig med spänning.
– Vad söt du är, kan inte jag få ditt telefonnummer så kan vi kanske ses någon dag, säger jag och ler.
Men jag säger ju inte det. Jag bara önskar att jag gjorde det, medan jag står där tyst och fånig. Dörren slits upp och någon skriker att alla borde komma in och dansa, men aldrig i livet. Vi har ju satt på oss jackorna för att vi är på väg. Eller egentligen: jag satte på mig jackan för att hon var på väg.
Sekunderna som följer går i slowmotion. Jag förblir tyst och hennes kompis börjar traska. Och när jag inser att ögonblicket har gått förlorat byter jag snabbt strategi i ett försök att upprätthålla fasaden av att jag är charmigt nonchalant. Jag är ju hellre den som går först, och tar några raska steg i motsatt riktning mot det håll hon är på väg. Med ryggen mot henne och redan halvvägs hemma i Luthagen svär jag för mig själv.
– Fan, ingen kommer ihåg en fegis!