Joakim Malmberg: Ibland behöver vi en fånig grön hatt

Det kanske var med det i bakhuvudet som jag tillät mig själv att falla för ett spektakel som Saint Patrick´s day. Generellt är jag skeptisk mot idén att fira andras högtider a la halloween, och bedömer att folkfestpotentialen i amerikaniserade jippon som väldigt låg. Jag hade inga planer på att dricka Guinness eller att måla mig med ansiktsfärg som en idiot, men så hamnade jag på O’connor’s i alla fall.

...Och självklart. Väl på plats blev jag helt uppslukad av stämningen och glömde helt bort att jag egentligen tycker att det är töntigt att dricka Guinness bara för sakens skull. Tillsammans med andra förfriskade svenskar lekte jag irländare som om det inte fanns någon morgondag.

Med armen över axeln på en okänd man skrålade jag med i någon allsångsvänlig irländsk dänga, och jag var lyriskt lycklig. Dagen efter å andra sidan skämdes jag över att jag som brukar vara så skeptisk hade gått rakt i fällan. Typ som att jag hade råkat handla någonting från tv-shop. Saint Patrick´s day kan så klart inte ersätta bandyfinalen, men hur kunde en vanlig pub fånga essensen av en folkfest endast genom en trubadur och lite gröna hattar. Det måste väl vara mer än så?

Men nej, det är inte det. För mig definieras folkfesten inte av hur många som är där, utan av dem som är där. En folkfest är en tillflyktsort från pretentiösa tillställningar där folk koncentrerar sig så mycket på vad man gör och hur man ser ut, att man glömmer bort det centrala med att festa. Att ha roligt!

Det är sjukt tråkigt att Uppsalas förlorar två av sina tre största folkfester, men misströsta inte. Vi har det i oss, och ibland behövs det bara en fånig grön hatt för att vi ska komma ihåg det.