SIMON BENDELIN: I antagningsbeskedens tidevarv

De flesta av oss studenter njuter för närvarande av ett välförtjänt sommarlov, och kopplar av med sköna dagar i sommarsolen. Men för många av oss innebär de första veckorna i juli även en del nervositet. Det är nämligen antagningsbeskedens tid. Vissa har redan fått sina, men då är de oftast enbart preliminära, och därför lever ångesten till viss del vidare. Om man överhuvudtaget vågat öppna kuvertet, vill säga. Jag känner ett flertal som är så nervösa att de måste vänta en tid innan de sprättar.

Jobbigast är det naturligtvis för dem som hamnat på den grymma reservlistan. Framförallt de som kollat upp ungefär hur många reserver som brukar tas in, och insett att ligger precis på gränsen. Det kan gå, men vågar man verkligen hoppas? Deras ångest blir egentligen enbart värre av detta preliminära besked, och de har många timmar av nervöst barfotaspatserande av och an på gräsmattan kvar framför sig.

För min egen del var det preliminära beskedet en positiv överraskning. Nu gäller det bara att inte slarva med alla kompletteringar, så ska det nog gå vägen. När man får ett sådant glädjebesked blir man närmast extatiskt lycklig, och det är sådan lycka man gärna vill dela med andra. Jag blev därför besviken när många människor runt mig inte reagerade så kraftigt som jag. De flesta blev naturligtvis glada, men de insåg inte riktigt att det var en livsdröm som gått i uppfyllelse. Kanske är det något man helt enkelt får acceptera. En dröm är ju trots allt ens egen, och därför kan man inte förvänta sig att uppfyllandet ska glädja andra lika mycket.

Den enda reaktion som egentligen stör mig ordentligt är nog den problematiserande. Alla människor som måste lägga ett "men" till sitt "grattis". "Men vad ska du göra sedan då?", "men finns det verkligen några jobb i den branschen?", och så vidare. Skit i det du, brukar jag tänka. Det är väl mitt problem. All denna framtidspessimism börjar gå mig på nerverna. Det är möjligt att vår generation får kämpa mer om jobben än våra föräldrar, men då får vi väl göra det då. Det hjälper inte att gå och gnälla om det. Dessutom vill jag inte tänka på det nu. Nu vill jag bara glädjas åt chansen att få plugga något jag tycker verkar spännande, och jag tycker ni andra som fått ett brev med ordet "ANTAGEN" skrivet i versaler ska göra detsamma. Ni som fortfarande väntar önskar jag lycka till. Hoppet lever, vad än pessimisterna och tvivlarna säger.

Simon Bendelin: I antagningsbeskedens tidevarv

Så här i antagningstider blandas sommarglädjen med en del nervositet, skriver Simon Bendelin. Reaktionerna på det mottagna beskedet kan dessutom variera.