Från att ha varit bossen, kungen, chefen i mitt eget straffområde de senaste 22 åren, har nu ett ömmande fotbollsknä gjort att jag hamnat längst ner i näringskedjan. Ett växtplankton, en okoordinerad rookie i fiendens gympahall. Jag boxar mot min egen spegelbild, bredbent och fladdrig. Jag ser så töntig ut så att det gör ont. Hur i hela världen hamnade jag här?
Jag har skaffat mig ett Friskis & Svettis-kort. Jag är livrädd att gå dit. Livrädd för "naturliga kvinnor i omklädningsrum". Rosenkindade nakna donnor som skrattar högt medan brösten skumpar och de kör hårtorkar över vildväxta muffar. De som tycker att kvinnokroppen är ett mirakel och inte bryr sig det minsta om att jag till och med ser de nedre läpparna bokstavera m i r a k e l när en av donnorna bresar upp benet stadigt på bänken för att smörja in sig.
Det finns mer att frukta här. Jag stryker som en vessla längs väggarna på gymmet, livrädd att någon ska se att jag är ny. Ett gäng nysminkade blondiner går som på en catwalk mot gå-banden. Jag flackar med blicken och låtsas dricka medan jag vinner tid för att välja maskin. Jag tackar gud att jag ändå köpte de där läckra skorna i neon, de som kostade lika mycket som ett halvårskort.
När jag har kört samma bicepsmaskin i tjugo minuter, önskar jag att min fördom haft bättre verklighetsförankring – fördomen att när man köper träningskort här blir man så där härligt klämkäck och får automatiskt fräknar och god självkänsla. Men nej. Min självkänsla är långt ifrån god här inne, snarare lämnad utanför, bunden i oktoberregnet som en Golden retriver.
När jag dessutom, på mitt första skivstångspass, kommer sist till hallen och tvingas stå längst fram, jämsides med instruktören, är det som om något dör inom mig. Den allra sista stoltheten. Panikartat skriker jag högst av alla: – JAAAAA! när instruktören frågar om vi är laddade. För egentligen är jag ju laddad, jag måste bara sluta se så bajsnödig ut och inse: det finns inte en enda klämkäck människa på Väderkvarnsgatan som är här för att titta på mig.