Vår gamla hund dog för en tid sedan. Sådant händer. Och sådant skriver man ju inte om i kåserier. (Jag tycker ofta att det är ganska fånigt med folk som skriver om husdjur som dör, hur mycket de små liven än betyder för oss.) Men på självaste julafton kom vår nya jycke! (Jag tycker ofta att det är ganska fånigt med folk som skriver om husdjur över huvud taget, men det struntar jag i just idag!!)
Vi levererade honom till barnen i en korg klätt med rött sidenband på självaste julaftons morgon och drog därmed in föräldrapoäng för minst tre decennier framöver. Inte ens en Astrid Lindgren i högform skulle komma i närheten när det gäller magiskapande. Hon lirar i gärdsgårdsserien!
Han är en svart labrador, han har på tok för stora tassar för sin kropp, öronen flaxar okontrollerat åt alla håll, han kom som en vind, och han älskar livet, människor, skinnhandskar och leverpastej.
Hans namn är Benny. Han är faktiskt döpt efter Benny Andersson. Jag och kära frun var i Stockholm och gick och grunnade på hundnamn, och av en ren slump möter vi Benny Andersson och därmed var saken klar.
Benny Andersson Sjödin.
I förrgår åt han upp årsrapporten till mitt aktiebolag. Men vad gör det? Årsrapporter kommer och går, kärlek består. Och grejen med vår sanslösa vurm för våra husdjur måste väl vara just den villkorslösa kärleken. Benny älskar mig vad jag än gör. Han älskar mig när jag vaknar på morgonen, han älskar mig när jag kommer tillbaka efter att i evighetslånga 43 sekunder varit ute med soporna, han älskar mig när jag lagar mat, ser på tv, pillar tårna och går på toaletten. Han älskar mig när jag är sur, dum, ful, trött, bakis och inte alls förtjänar någon kärlek. Och han öser samma kärlek över övriga familjemedlemmar förstås. Hur kan man då inte älska tillbaka?
Självklart ska han fostras och bli en bra och klok och välartad kille. Han ska absolut icke skämmas bort!
Och just i detta nu ligger han på mina fötter och snarkar högt. Därför sitter jag i en ganska konstig ställning när jag skriver detta. Man vill ju inte att den lilla gullmyskorven ska störas i sin gullmyssömn…
Och jag lovar högt och ärligt att inte hålla på och skriva om Benny i kåserier jämt och ständigt. Det är ju så fånigt med sådana kåsörer. Det finns nästan typ två miljoner fantastiska, unika, underbara husdjur i vårt land. Och det finns ju faktiskt viktigare saker här i världen.
Fast löften har brutits förr…