Det var snö när hon försvann. Adventsstjärnor lyste i fönstren och bladen på begravningsbuketterna täcktes snabbt av ett tjockt lager snö. Blomknopparna hade kommit när hon spreds för vinden och landade på vårgräset. Snart ska minneslundens träd låta höstens löv täcka den gröna mattan. Vår första höst sedan hon försvann.
Tangenterna trilskas. Orden lägger sig inte som de ska. Hur skriver man om det som är svårt? Hur skriver man om döden? Det är nio månader sedan min mamma gick bort och jag vet fortfarande inte hur man lyckas.
För den är svår att omsätta i ord, döden. Jag märker det när jag skriver om min egen relation till den och märker det när jag läser om andras. Där finns rädslan för kladdig sentimentalitet, farhågor om att verka smetig och att fastna i klichéer om ”den sista vilan” och ”friden på andra sidan”. Samtidigt är döden något alla tvingas förhålla sig till, försonas och slutligen leva med. Hösten är ett annat sådant tema där talet lätt fylls av överanvända ord. Det är ”pånyttfödelse”, ”nystart” och ”alltets förgänglighet”.
Och ändå står vi där i den klara höstluften och känner att där finns något som gör det lite lättare att andas. Kanske är det smetiga i retoriken det som hjälper oss att hantera mörkret – som en rosa, fluffig filt kring det som annars känns för kallt och hårt att ta i.
För det är väl det vi gör när någon dör, vi letar förtvivlat efter tankar och synsätt som kan göra det outhärdliga uthärdligt. Något som kan mildra det vassaste i smärtan, som kan göra det obegripliga lite mer begripligt. En lönlös uppgift måhända - döden går ju inte att resonera bort. Ändå fortsätter vi att söka tröst.
Som tonåring såg jag filmen ”Fenomen” (1996). Där spelar John Travolta en man som efter att ha träffats av ett mystiskt ljus får imponerande mentala färdigheter. Så plötsligt svänger det och han tvingas förhålla sig till tanken på sin egen död. En scen mot slutet har följt mig:
Travoltas karaktär pratar med en pojke om ett äpple han håller i sin hand, men snart blir det tydligt att det de egentligen samtalar om är något helt annat.
”Vet du, om vi skulle lägga ner det här äpplet och lämna det så skulle det ruttna och försvinna på några dagar. Men om vi tar en tugga av det, så här… så blir det en del av oss för alltid. Allting är på väg någonstans. Allting.”
Tanken är tröstande. Så vill jag se på döden och så tänker jag mig också hösten. Allting är på väg någonstans.
Lite språklig sentimentalitet är nog helt enkelt vad vi behöver för att se ljus i tider av mörker. Och kanske kan det bara få vara så.