Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Jag vet inte om det är sant, troligen inte. Troligen ryker hoppet ganska snabbt när allt rycks under fötterna på en. Men jag har privilegiet att få ha mitt kvar. Och mitt hopp säger mig att det går att bemöta näthatarna.
Inte alla – nej, så korkad är jag inte. Vissa går inte att argumentera med - som de som meddelar att jag är en bitterfitta som borde våldtas efter att jag har skrivit en text om våldsamma män som använder kvinnoförtryck som alibi för sin rasism. Inte för att det är svårt att komma på argument till att bemöta kommentarer som dessa med, utan för att de är så inavlade i sina resonemang att all logik studsar. Vissa är helt enkelt impregnerade med sitt hat och sin okunskap och dem gör man bäst i att lämna åt sitt öde.
Och jag har verkligen full förståelse för de som alltid ser till att ha blockeringsknappen nära till hands. Man kan inte ta hur mycket som helst och ska inte behöva göra det heller. Att bemöta näthat tar tid, är inte sällan lönlöst och gnager onödigt mycket på ens hopp-konto. Man får välja sina strider helt enkelt. Men ser du en öppning – en person med vilja att diskutera och inte bara deklarera. Ser du att personen ställer frågor, resonerar och kan föra en konversation utan att överanvända caps lock och könsord, ja då är det värt ett försök!
För många går det ändå att prata med och, kanske inte omvända, men förmedla ett nytt perspektiv till. Kanske en eftertanke - eller bara kort och gott en tanke, vilken som helst. För ett tag sedan svarade jag till exempel en otrevlig kille på Twitter. Jag skrev något ironiskt om att det var fint att han visade respekt för andra och tänkte sen inte mer på det. Men efter någon vecka fick jag en lång ursäkt på mailen – han skrev att han hade varit omogen, att beteendet var fel och att det inte skulle hända igen. Heureka!
En annan gång stötte jag på en kille (vi kan skönja ett mönster, inte sant?) som hade trasslat in sig i en tråd på Instagram där han och hans vänner gjorde sig roliga på transpersoners bekostnad. Jag började skriva till honom i privata meddelanden och vi fick till en alldeles strålande konversation om hur man bemöter andra och hur fel det kan bli när kompisar hetsar varandra. Han var glad över att vi hade börjat skriva och tyckte att det var skönt att ha en äldre person att bolla saker med.
Väl få exempel för att kalla det en solskenshistoria tänker jag samtidigt som jag fortsätter att rensa mina kommentarsfält från hot och kränkningar – men likväl! Tillräckligt för att hålla mitt hopp vid liv, om inte för alltid så för en liten stund till.