Jag tvekade i en halv sekund, innan jag hälsade glatt på damen jag mötte längs promenadstråket i Stadsparken. Trots att det var uppenbart att hon hörde mig fortsatte hon att titta rakt fram och ignorerade fullständigt mitt försök till artighet.
Bara två dagar tidigare var jag på promenad i Stadsskogen och där mottogs mina hälsningar med både glada svar och leenden. Nu stod jag där och tittade skamset efter kvinnan och funderade över vad som gick fel.
Jag tycker inte att hon var otrevlig. Jag blev bara brutalt varse om en lokal regel för att hälsa på okända människor. Stadsskogen – ja. Stadsparken – nej.
Är man på landet hälsar man på alla man möter, oavsett om man råkar känna varandra eller inte. Om man är i stan bör man absolut inte försöka sig på en hälsningsfras.
Jag antar att det beror på att det vore jobbigt rent praktiskt att gå och hälsa på alla när man strosar på gågatan. Men när man hälsar på varandra på landet handlar det inte bara om att det är praktiskt genomförbart, utan om en känsla av samhörighet. Varför landsbygden ingjuter den här känslan är oklart, men det finns andra typer av samhörighet som är mer logisk. Om du exempelvis möter en annan hundägare när du är ute med hunden spelar det ingen roll var du befinner dig. Då hälsar du alltid.
Men hur ska man veta var och när man ska hälsa, och när man inte ska det? Det vore ju skönt om det fanns andra riktlinjer att förlita sig på än magkänslan. Kanske som i trafiken, där det finns skyltar som talar om vad du får göra. ”Förbjudet att rasta hundar, men det är okej att hälsa.”
I brist på skyltar vore ett annat sätt att ta det säkra före det osäkra, och aldrig vara den som hälsar först. Men även om jag kände mig som en lantis när den ointresserade damen lärde mig att Stadsparken inte ger samhörighet, gjorde jag kanske rätt i att prova ett hej? Risken annars är ju att vi slutar hälsa på varandra helt och hållet, och det är lite inskränkt och tråkigt i min mening.
Hellre hälsa en gång för mycket och verka dum, än att inte hälsa över huvud taget.