Rubriken förutspås vara dom sista ord jag får höra i livet. Men vi återkommer till det. Först:
Förlåt kära redigerare på UNT. Jag är sen med kåseriet. Igen. Men jag kan lova er: Det är definitivt inte sista gången...
Min deadline är torsdag lunch. Nu satt jag i torsdags eftermiddag med hela familjen i soffan och drack kaffe och småpratade om allt från EU till AI. Plötsligt ser jag hur mitt kaffe flyger i en kaskad över vardagsrummet, och jag hör mitt eget vrål:
– JÄVLAR! Kåseriet!!
Familjen bara hånskrattar åt mej. Ingen tycker det minsta synd om mej. Dom är vana. Och det är en lätt cynisk svåger som har förutspått dom där sista orden som kommer att nå mitt öra.
Han ser mitt arbetsliv på mycket nära håll. Stundtals är det lugnt som frilansare. Stundtals är det mycket jobb. Olika pluppar i kalendern där ingen dag är den andra lik. En show på Regina. En konferens i Flen. Ett möte inför nåt företagsjobb. En underhållningsstund för en pensionärsförening i Tierp. (En kåserideadline till UNT…)
Och ibland blir det kaos. För någon tid sen var jag inbokad på två ställen samtidigt. Med åtta mil mellan scenerna. Felet var givetvis mitt. Jag hade lyckats radera ena bokningen i tron att den var struken, och vips fick jag ganska exakt samma mejl från två helt olika arrangörer:
Hej! Då ses vi på fredag kl 19.00, varmt välkommen, vi är så förväntansfulla.
Gulp…
Ett annat vanligt misstag är att man ser att det är tomt i kalendern när man får en förfrågan om en konferens en torsdagsmorgon i Nyköping och gladeligen tackar ja, för att senare upptäcka att den där bokningen kvällen före visst var i Örnsköldsvik.
Gulp…
Så här har jag haft det dom senaste 30 åren. Och min svåger är övertygad om att detta kommer att ta död på mej en dag. Han är övertygad om att mitt spring och min galna logistik och tidsoptimism slutligen kommer att spräcka ett kärl i skallen med ett litet ploppande ljud. Han har mycket ingående målat upp scenariot:
Jag rusar mellan olika jobb och shower och matlagning och skjutsningar till basket, lyckligt ovetande om jag just idag faktiskt har glömt ett uppdrag. På aftonen står jag vid spisen och gräddar pannkakor samtidigt som jag pratar med min gamla mor i telefonen. När jag lägger på ringer det omedelbart igen. Det är arrangören från PRO Björklinge som har smugit ut ur den fullsatta salongen och andfått väser:
– Hej, det är Gun-Britt, var är du?
PLOPP.