Det behövdes inga borrmaskiner och sprängämnen utan jag stoppade bara ned handen i ett par lådor och fann åtta riktigt gamla mobiltelefoner. Inte illa för att bara ha grävt första schaktet. Det finns mer. Och det behövs. Vi står inför en råvarufight i hela världen när transporterna ska elektrifieras. Det kommer att behövas både ökad återvinning och mer jungfruliga metaller från gruvor för att kunna producera fler batterier.
Elbilsförsäljningen överträffar de flesta prognoser. I november utgjorde elbilar eller laddhybrider 38 procent av alla nysålda bilar. Det är positivt ut klimatsynpunkt, men kräver enormt många fler batterier som också måste vara hållbart producerade. Sådana finns knappast för tillfället även om utvecklingen är i full gång.
Northvolts batterifabrik i Skellefteå blir lika stor som Gamla stan i Stockholm och investeringen landar på cirka 40 miljarder. Pengarna verkar inte vara problemet utan bilproducenterna står i kö för att få tillgång till batterierna. Det kommer byggas 20-30 sådana så kallade ”gigafactories” inom några få år i Europa för att klara bilproducenternas behov. Efterfrågan på batterimetallerna kobolt och litium förväntas öka med fyra respektive tio gånger bara till 2030. Det positiva med Northvolts fabrik är att de redan har tänkt in den cirkulära ekonomin för att garantera en stabil råvaruförsörjning. De siktar på att 50 procent av all kobolt och litium ska komma från återvunna batterier. Enligt forskare på Chalmers kan man i princip komma upp till cirka 95 procents återvinning av metallerna i gamla batterier.
Men återvunna metaller kan bara stå för en liten del av råvarorna till nya batterier när marknaden växer så snabbt. Ett batteri håller längre än själva elbilen så det tar några år innan de kan återvinnas i större skala. Därför behövs fler gruvor. En stor del av mineralerna finns i Norden, och om vi ska ta ansvar för vår batterikonsumtion och samtidigt utveckla en hållbar brytning bör gruvorna också ligga här. I det sammanhanget står inte hemmagruvorna med mobiltelefoner för det stora flödet, men är en lågt hängande frukt att plocka. Det är bara nio gram kobolt i varje telefon men eftersom det ligger miljontals gamla mobiler och skräpar i svenska byrålådor, blir det en del. En mobil innehåller även lite guld, indium, gallium och relativt mycket koppar och aluminium.
Så jag trodde att Teliabutiken skulle jubla när jag kom med mina batterier. Men så värst glada var de inte utan ville bara snabbt försäkra sig om att jag var medveten om att jag inte kan få någon ersättning för dessa värdefulla metallklumpar. Det visste jag redan men det hade ju varit smart med pant på kanske en hundralapp för att få snurr på elektronikprylarna. Aluminiumburkar cirkuleras till 95 procent. Ännu smartare skulle det ju vara om vi inte ägde mobiltelefonerna alls så producenterna tjänar pengar på att de håller länge, istället för tvärtom.
Jag och min son, som också var med, var dock nöjda med att bara stötta kretsloppet och förebygga den förestående råvarufighten.
Eller rättare sagt han stod fastklistrad vid Samsung Galaxy fold 2 som kan vikas upp till en liten padda. Det är ju en annan utmaning - att motstå köpimpulsen, behålla mobiltelefonen längre och på det sättet dämpa jakten på metaller. Det vore guld!