"Två dagar senare öppnar jag skåpet till källsorteringen och tror att det är ett skämt."
Jag kommer hem från affären. I plastkassen ligger paprika, köttfärs och gurka – alla förslutna i varsin plastförpackning.
Middagen är inte ens färdig innan behållaren under diskbänken svämmar över. Jag får snällt gå till soprummet och sortera.
Två dagar senare öppnar jag skåpet till källsorteringen och tror att det är ett skämt. Plastbehållaren är överfull. Igen.
Hur är det möjligt? Det frågar jag mig gång på gång. För varje vecka blir jag lika chockad: vi är bara två personer här hemma – hur kan vi lämna sådana sjuka mängder plast efter oss?
Trots det glömmer jag tygpåse nästa gång jag ska handla. Köper ännu en plastkasse, fyller den med plastförpackningar som jag sedan lägger i ett kärl – gjort av plast. Det är som att jag är gisslan i en värld där plasten tagit över.
Men kanske borde jag sluta bli förvånad. Enligt beräkningar förbrukar varje Uppsalabo i snitt 20 kilo plast per person och år. Och trots att vi är många som blivit mer miljömedvetna, använder vi nästan dubbelt så många plastförpackningar i dag som för tio år sedan.
Det är nästan omöjligt att handla utan att komma hem med mer plast, konstaterar UNT:s Johanna Färlin.
Samtidigt skickar vi bara hälften av plasten till återvinning. Resten slängs i vanliga soptunnan för brännbart och eldas upp. I processen släpps stora mängder koldioxid ut, som skyndar på den globala uppvärmningen.
Flera aktörer i samhället försöker nu vända utvecklingen, bland annat genom att påverka företagen som tillverkar plastförpackningar.
Men hur ska det gå till? Och kommer det fungera?
I den här artikelserien – som vi kallar "Plasten i våra liv" – söker vi svar på det.