Håkan Lundh: Jag måste erkänna att det var lite segt
Jag tänker inte ta ordet fiasko i min mun, men den svenska insatsen i skidskytte-VM är inte godkänd. Det är skyttet som inte stämmer. Jag gillar skidskytte, svenskar i toppen eller inte spelar inte så stor roll, det är lika spännande ändå. Men jag måste erkänna att det var segt i går när både Helena Jonsson och Björn Ferry bommade på vallen.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hjärtat talade om medalj. Hjärnan sade något annat.
Det är därför som jag anser att Sveriges insats i VM hittills inte är ett fiasko.
Det som berörde mig mest i går var inte norrmännens dubbelseger i herrtävlingen, det var Helena Jonssons tårar och Carl Johan Bergmans stående skytte.
Det blev två bommar för Jonsson. Det var två för mycket, det var därför hon grät.
Helena Jonsson hade högt ställda förväntningar på sig själv. Hon grät därför att hon siktade på medalj men inte ens förmådde bli bland de tio bästa.
Nu är det bara masstart och stafett kvar på VM-programmet. I stafetten är Sverige chanslöst utan Anna Carin Olofsson i toppform, men i masstarten kan Jonsson - om hon skjuter så bra som hon brukar - bli medaljös.
Carl Johan Bergman har haft mina sympatier ända sedan han förlorade spurten - efter ett felskär - i OS i Turin 2006 och Sverige blev blåst på en bronsmedalj i stafett. I går sköt han som Clint Eastwood i en spagettivästern - i stående. Det rasslade till på tavlan och de svarta cirklarna blev vita innan man knappt hunnit blinka.
Hade Bergman skjutit lika bra i liggande hade han tagit medalj.
Till skillnad från de svenska damerna har Sveriges herrar medaljchanser i både stafetten och masstarten, men observera: jag skriver chanser. När hjärnan tippar blir det något helt annat, exempelvis femte plats i stafetten och möjligen topp-10 i masstarten.
Till sist: Publiksuccén fortsätter i Östersund. Målsättningen på 70 000 åskådare bör ha nåtts redan nu trots att stafetterna och masstarten i helgen normalt är de grenar som lockar flest åskådare.