Nioåringen på bilden har allt, allt göra med nioåringen i texten. Nu har han varit i både Umeå och London.
Vi klickar bort allt som kan kosta mer, alla avbeställningsskydd.
När allt är klart och vi klappat oss på axeln, far en liten obehaglig tanke fram och ruckar glädjen ur kroppen på mig:
Passen!
Det visar sig att mitt pass funkar men sonens har gått ut. Nästa passtid i närliggande städer är i oktober, Londonresan är bokad den 17 juni. Jag lyckas till slut boka en tid den 14 maj, via ett skript som letar upp lediga passtider. Enligt polisen kan det ta upp till fyra veckor innan passet kommer och jag vilar tryggt i att vi har flera dagars marginal.
Ett par veckor senare sipprar den osannolika nyheten ner en morgon som en obehaglig saga. Passmaskinen i Finland som trycker alla pass för över 30 länder i Europa är trasig.
Jag börjar förstå att min son kanske inte kommer att hinna få sitt pass innan vår resa. Nu vaknar jag varje morgon med en klump i magen. När sonen vill planera resan lurar jag honom att prata om annat. Klarar inte av att se hans förväntan och prata om det som kanske inte blir.
Jag läser om de som sover på Arlanda i tre dygn för att få ett provisoriskt pass. Jag räknar på dagarna innan resan och tänker att om jag tar ledigt från jobbet, bosätter mig på Arlanda, ställer in min sons kalas och får min sambo att ensam ta hand om barnen i tre dygn, samt vara beredd på att köra ut sonen till Arlanda på given signal, då kanske jag hinner få ett pass till honom innan den 17 juni.
Sambon pekar på orimligheten i denna plan och kommer med erbjudandet som får mig att totalt rasa samman. Han säger att han kan ta hand om barnen så att jag kan resa ensam på Harry Potter-resa och ha det mysigt. Jag ser framför mig hur sonen ska gå hemma fråntagen sin pojkdröm och hur jag ska hetsa omkring på ett gigantiskt museum bland trollkarlar och ugglor och se lyckan i andra barns ögon som får uppleva det min son inte fick. Och med minnena av den krossade drömmen ska vi sedan leva.
Dagarna går, jag gråter, googlar mig galen efter lösningar och på väg ut till Arlanda hittar jag ett inlägg i Facebookgruppen "Vi som köar för provisoriskt pass på Arlanda". Där skriver någon att man ska åka till Umeå. Knappt några köer, pass efter bara några timmar. Det är nu jag bestämmer mig, det får bära eller brista. Jag far till Umeå med nattåget med sonen i hampan och ställer mig utanför polisen kl 06.00 efter tåget rullat in.
Det är kö utanför polisen när vi kommer. Människor har gjort som jag. Läst på och trott att de kunnat lura systemet. 16 personer står framför oss räknar jag till. De tillverkar 30 pass om dagen. När polisen öppnar dörrarna kommer plötsligt människor springandes från bilar som står på parkeringen intill. Det är barn till föräldrar som står i kön framför oss. Jag undrar om man får göra så, men här finns inga regler bara människor som försöka rädda sig själva i en desperat situation.
I sex timmar stirrar jag på anslagstavlan med de segt framtickande numren. När vårt nummer kommer är jag så övertygad om att något kommer gå snett att jag inte kan titta på sonen.
Jag betalar 980 kronor för ett pass som vi kommer kunna använda en helg. På väg ut med den rosa värdehandlingen i min ena hand och sonen i min andra hör jag hans röst genom de lättande ångestdimmorna:
"Mamma, den här veckan kommer jag att ha varit både i Umeå och London".