Eländet börjar i Märsta. Jag noterar att vi blir stående på perrongen oroväckande länge.
”Det har skett en olycka en bit söderut”, säger till slut SJ:s lokförare i högtalarsystemet.
Killarna några rader fram verkar ta beskedet med jämnmod. De fortsätter med sitt frågesportsspel och dividerar huruvida Richard Nixon eller Ronald Reagan var USA:s president 1981.
Men sådan förströelse kan inte jag syssla med. Inte när klockan närmar sig midnatt och jag behöver ta mig hem från jobbet.
”Vem var Sveriges första utlandsproffs i fotboll?”, frågar en av killarna.
”Kan det vara Zlatan?”, utbrister den andra.
Jag hinner inte ens bli provocerad av den usla gissningen. Jag har en uppgift att utföra: Att hitta alternativa resevägar.
I SL-appen står det ”olycka mellan Norrviken och Häggvik”.
Eftersom jag försörjer mig på att rapportera om vad som händer i Uppsala med omnejd vet jag att det inte är första gången det är strul i Norrviken.
Där har nämligen en viadukt och flera lastbilar gjort sitt bästa för att jag inte ska kunna ta mig hem på sistone. Det har bland annat jag skrivit om tidigare, men även rikspressen. Och är det inte en viadukt som strular tenderar tågbolagen – samtliga som trafikerar sträckan Uppsala–Stockholm – att ställa till det på annat sätt.
”Det här tåget kommer vända tillbaka till Uppsala. Alla resenärer hänvisas till SL-pendeln mot Stockholm”, säger lokföraren plötsligt, efter att vi stått stilla i Märsta i 40 minuter.
Genast börjar diskussionen oss medresenärer emellan gå i gång.
”Går inte SL-tåget på samma spår där det precis skett en olycka?”, säger en glasögonprydd herre med portfölj.
”Det stämmer”, svarar en kvinna.
Vi går i samlad trupp till SL-tåget. Våra alternativ lyser trots allt med sin frånvaro.
Efter cirka 20 minuter kommer glädjebeskedet.
”Vi har fått grön signal”, säger lokföraren.
Men glädjen är kortvarig.
”Notera att tåget inte kan åka längre än Upplands Väsby”, säger hon i meningen efter.
På perrongen i Upplands Väsby är det gott om folk. Där står ännu en SL-pendel som enligt ryktesspridningen på perrongen kanske åker till Rotebro vid någon tidpunkt.
”Om tåget är mer än 20 minuter försenat har ni rätt till en ersättning på 1 435 kronor för alternativa resor. Jag rekommenderar därför att ni försöker ta en taxi”, säger kvällens tredje lokförare efter en stund.
Pulsen går ner. Åtminstone tills det slår mig att det inte kryllar av taxis i Upplands Väsby strax efter midnatt en tisdag.
En bit bort står en taxi. Chauffören säger att han väntar på en Oscar, men om han inte dyker upp kan jag få boka taxin.
Tyvärr dyker Oscar upp strax därefter. Men goda råd är nu dyra.
”Kan jag snälla få åka med mot Stockholm?”, frågar jag.
Han säger att det är lugnt, och vi båda hoppar in i taxin.
Det visar sig att vi är jämnåriga och har flera gemensamma vänner, så det blir en trivsam taxiresa.
"Jag ska möta upp en tjej jag börjat träffa”, säger Oscar.
Då vi bara känt varandra i tre minuter frågar jag inte hur tusan han lyckats boka in en dejt trots flera timmars tågstrul.
Över tre timmar efter jag lämnade jobbet kommer jag hem. Innan jag somnar kommer jag på mitt lysande förslag till SJ.
När ni den 15 december kör den sista Uppsalapendeln rekommenderar jag att ni inte fyller tåget med passagerare, utan i stället dynamit.
Den kan ni detonera på lämpligt ställe. Förslagsvis över en viadukt i Norrviken.
Då kan inga fler lastbilar fastna där – och pendlarna får en paus.
Men det hinner jag inte tänka på mer nu. I morgon ska jag upp och pendla igen.