SIMON BENDELIN: Ett nischat ansvar

"Jorden är inte vår. Det är en plats vi lånar av våra barn, och vi tar därigenom på oss ansvaret för den." Varianter av denna klyscha har använts många gånger förr, och nyligen återupplivades den igen, i universitetets aula. Den återupplivades under något som påannonserats som en paneldebatt, men som mer liknade ett vänskapligt samtal mellan tre äldre herrar och en ung dam. En magisterstudent, en professor, en fredsmäklare och en före detta generalsekreterare var de, och orden uttalades av den sistnämnde. Som de flesta i publiken tillhörde jag generationen efter den talande, och jag frågade mig följande: Vårt ansvar då? Ingen tjänar väl ändå på att våra föräldrar tar på sig skulten för att moder jord är utsliten, och ansvaret för att liva upp henne igen? Konsekvensen av den slitna klyschan ovan blir ju att vi fortsätter i samma hjulspår, och skyller på svunna generationer när världens ohälsa kommer på tal. Detta ända tills vi får egna barn, men då är även vi gamla hundar, och det för sent att lära oss att sitta. Då tar även vi på oss skulden och ber om ursäkt.

En bättre variant vore väl ändå att uppfostra våra barn som medansvariga för planetens fortlevnad ända från början? Naturligtvis bör inte alltför enorma skuldbördor läggas på en stackars fyraårings gräsfläckiga axlar, men låt ändå våra barn tidigt höra talas om att marken de leker på är sjuk. Vems skulden är är ointressant, och ansvaret är allas. Därför behöver våra barn lära sig att engagera sig tidigt. Det skulle få positiva konsekvenser på flera områden. För loppet är ännu inte kört, och detta kan inte nog understrykas. Men loppet kan inte heller vinnas så länge det går i cirkel.

Fredsmäklaren i panelen talade på ett besläktat tema. Han ställdes mot väggen med påståendet att många unga har svårt att känna att de gör någon skillnad, och fick sedan frågan vad dessa egentligen kan göra för att påverka sin omvärld? Fredsmäklarens svar var enkelt.
- Det handlar om att engagera sig tidigt, agera lokalt, och hitta sin nisch, sade han.
Att hitta sin nisch. Att välja sin fight. Däri ligger nycklen. En annan sliten klyscha dök upp i mitt huvud, en mycket bättre än den ovan omtalade: "Ingen kan förändra allt, men alla kan förändra något". Det är så vi måste jobba. Fredsmäklaren själv hade valt att koncentrera sig på rent vatten åt så många som möjligt, som fokusområde för sitt engagemang. Det föreföll rätt stort för en människa att fixa, och jag funderade på något mindre åt mig själv. Jag har inte kommit på något lagom genomförbart ännu, men jag ska nog börja med att sprida ett nytt talesätt:

"Jorden är inte vår. Det är en plats vi lånar tillsammans med våra barn, och tillsammans med dem måste vi ta ansvar för den."

Simon Bendelin: Ett nischat ansvar

Generalsekreteraren hade fel och fredsmäklaren rätt, anser Simon Bendelin.