Ett avsked är ett avsked. Då ska man sammanfatta, dra en slutsats, ta lärdom. Det här är min sista krönika i City. Efter lite mer än två år, och många hemligt avlyssnade samtal på stan är det dags att lämna över till andra inspirerade Uppsalatyckare, vilka vet jag inte.
Jag inser att min betydelse som krönikör har varit begränsad, att säga att min röst varit en betydelsefull åsikt i Uppsalas mediebrus vore nog att överdriva en smula. Men en och annan reaktion har jag ändå fått. Jag har lärt mig vilka ämnen som väcker upprörda röster och vilka som bara gått obemärkt förbi, vilket jag i mina bästa stunder har tolkat som tyst medhåll.
De allra kraftigaste reaktionerna har kommit när jag har framställt mig själv som en inte alltför laglydig och perfekt medborgare. Då har det till och med hänt att telefonen har ringt där hemma med upprörda läsare som undrar om jag hade några borgerliga syften med att skriva att jag föredrar Ica framför Konsum (den läsaren fick jag tyvärr göra besviken, orsaken var att jag på Ica slapp den lilla barnkundvagn som alltid förvandlade min trotsiga tvååring till en galen ångvält som körde på pensionärer i knävecken).
En krönika som väckte stor irritation var den som handlade om cyklisternas Uppsala, där jag erkände mig skyldig till att ibland parkera utanför cykelställen på trots. Det var inte så populärt, jag blev bland annat anklagad för att ha skrivit årets sämsta UNT-artikel, kallad sorglig, skrämmande och hänsynslös. Jag fick också, utanför nätets kommentarer, höra att det var ett ord i rättan tid och att jag hade rätt. Det finns två sidor av allt. Att skriva om Uppsala som stad är svårt, vi som bor här älskar att försvara vår egen åsikt om hur staden ”borde” vara, jag själv är inte undantagen.
Min roligaste krönika kanske var den som handlade om lokala uttryck och där läsare hörde av sig och hjälpte mig att hitta ursprunget till uttrycket ”prinsigt” som jag hade funderat över i flera år. Kort sagt kan man väl säga att, arga eller glada, engagerade läsare är det bästa! Nu är det dags för mig att gå vidare. Det känns ganska sorgligt och lite skönt. Jag firar med en lång semester och några bad på Fyrishov. Ni som följt mig vet att den stekpannevarma sommaren i Uppsala inte är min favorittid på året, så bli inte förvånade om vi inte ses på ett tag. Hej då!