Det gnistrade i ögonen på alla runt middagsbordet, och jag är övertygad om att jag gnistrade i takt med de andra. Vi visste att den här tillställningen skulle bli en oslagbar anekdot att berätta vidare för vänner och kolleger, men var det därför vi hade så kul? Eller hade vi det trevligt på riktigt?
Hela middagsbjudningen var egentligen ett prank mot en kompis som är bortrest i LA, och som hade råkat ge mig nyckeln till sin lägenhet. Vi bjöd in hans arbetskollegor, och de av hans vänner som vi inte känner, till en middag och fest hemma hos honom. Sen la vi upp bilder i sociala medier på när vi hade kul och väntade på hans reaktion.
Ni får tycka att grundidén är jättekul eller råtaskig, men det är inte relevant. En middagsbjudning med tre människor som man aldrig har träffat förut är ju ett potentiellt socialt självmord, med trevande konversationer, jobbiga tystnader och exakt hur stel stämning som helst. Allt vi skulle göra var ju att ta en bild på när det såg ut som om vi hade trevligt, men det blev kul på riktigt. Varför?
Dels hade vi så klart turen att ha trevliga gäster, men jag tror också att vi speglade oss i andras reaktioner. Vi visste att hela upplägget för middagen var lite "wild and crazy" och att det skulle bli en rolig historia. Nästan som om vi vore skådespelare agerade vi fram en episk kväll. En kväll att minnas och att berätta om. En kväll som andra skulle uppfatta som rolig.
Å ena sidan kan jag känna mig kluven över behovet av att skrika ut i sociala medier att man har roligt. Nästan som om det vore viktigare hur andra uppfattar det man gör, än att ha kul. Å andra sidan kan jag känna att vad spelar det för roll? I det här fallet byggde kanske vår eufori på reaktionen från någon som inte var där, men kul är ju alltid kul. Och det var trots allt inte på låtsas som vi skrattade hejdlöst halva kvällen.
Och så avslutningsvis undrar ni så klart hur min kompis reagerade. Han tog det med ro, även om han blev lite sur. Kanske mest för att han inte var med.