DANIEL LEGUE: En stad med svår huvudvärk

KRÖNIKA. Det rycker lite lätt två centimeter ovanför höger ögonbryn. Innanför pannan sitter en mycket liten man med en mycket stor hammare och slår taktfast. Du är vaken men skulle helst av allt vilja vara i en av de bortre gångarna av katakomberna utanför Rom. Men du överlevde. I år med.
Sista april, eller valborg som övriga Sverige säger, är över för den här gången.
För många sitter sviterna i än i dag. Jag lovar.
När jag småstrosade längs starten av forsränningen och beskrev de olika ekipagen för min dotter kom det där löjliga flinet.
Och jag kunde inte få bort det.
Jag minns hur några nära och kära förfestade innan de satte i gång med champagnefrukosten.
Jag minns hur en sillunch med Eric Gadd på allt för hög volym resulterade i lättare brännskador då ingen i sällskapet funderat över solstrålarna som obarmhärtigt frätte sönder pannor, näsor och underarmar.
Jag minns en champagnegalopp på Värmlands med Cordon Negro i glaset och gräs under seglarskorna.
Jag minns en grillkväll med tillhörande cykeltävling som slutade i en evighetslång kö.

Och sedan minns jag självklart 1 maj.
Den dag jag som student, och många med mig, var villig och helt övertygad om att man kunde stryka helt i almanackan. Och det gäller inte bara alla vi som firade eller någon gång har firat. Det gäller nog kära Uppsala med.
Ett av mitt livs första chockupplevelser kom när jag var drygt 19 år och läste min första mediekurs och fick i uppgift att dokumentera Uppsala under 24 timmar. Jag trodde jag hade sett det mesta av firandet men fick snabbt tänka om när kursare kom tillbaka efter sina olika pass med videobilder som liknade ett sargat Bagdad.
Det gick lätt att snabbspola sig förbi några fyllon, ett par som hånglade i en busskur och han som hade påtagliga problem att ta sig fram på cykel. Värre var bilderna från morgontimmarna då solen gick upp och gatorna blänkte. Av krossat glas. Ölburkar låg som små skulpturer och blomlådor var stilfullt omkullvälta.

Tusentals studenter hade stormat fram, turister hade tittat på, Uppsalabor hade firat och korvförsäljare och pantburkskillar hade samlat ihop en förmögenhet.
Allt Uppsala behövde då och nu är en alvedon.

Daniel Legue: En stad med svår huvudvärk