En skoningslös nordisk gudinna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När allt stämmer för Anna Carin Olofsson så är hon fullständigt ostoppbar.
I debuten, på SM för fyra år sedan, kunde Olofsson inte ens träffa en lagårdsvägg med en målsökande missil.
På lördagen försvann den ena lilla svarta pricken efter den andra, och till sist var det bara fem skott kvar, fem skott, fem små svarta prickar och en halvminut till godo på tyskan Katti Wilhelm.
I det läget, när allt tycks klart, kan en skidskytt egentligen bara förlora. Ett enda misstag kan bli ödesdigert, två är en katastrof. Olofsson gjorde ett misstag, och tvingades kompensera det med en blixtrande skidåkning på väg in till målet i San Sicario. Och det som till synes såg ut att vara en enkel skidrunda på väg mot mål, var egentligen en överlevnadskamp för Anna Carin Olofsson.
Alla kommer vi i håg Jörgen Brinks klassiska imitation av en vägg, där allt blod i kroppen byttes ut mot 98-oktanig mjölksyra, där gulddrömmen dog med varje stumt stavtag som knappt gick att genomföra.
Den balansgången gick Anna Carin Olofsson också, men hon balanserade bättre än Brink, höll sig på rätt sida om gränsen, och kunde hålla undan för en vilt sluggande Wilhelm i spåret, samtidigt som hon hushöll med krafterna så att de räckte precis in i mål.
Och det blev guld. Det som demontränaren Wolfgang Pichler aldrig fick uppleva med Magdalena Forsberg.
Det behövdes bara fyra år för Anna Carin Olofsson att bli en bättre olympier än Forsberg, men hon har långt, långt kvar innan hon är en bättre skidskytt än Magda.
Finland är en drömmotståndare i en OS-final. Om vi vinner. Annars en komplett mardröm. En finalförlust skulle svida i skinnet kopiöst, en finalförlust mot Finland skulle få huden att fullkomligt brinna.
Mest för att det är Finland. Egentligen bara för att det är Finland. Det är ingen skam alls att förlora mot Finland egentligen, för de är definitivt det lag som har imponerat mest under hela turneringen, och semifinalsegern mot Ryssland var äckligt imponerande.
Men, spelare för spelare så är inte Finland bättre än oss, som lag finns det heller ingen anledning att tycka att de är mer imponerande än Tre Kronor. Tvärtom. Snackar vi dagsform så är det dock mer tveksamt, och det väger över för Finland.
Kort sagt: Vi har ändå en riktigt, riktigt bra chans att ta guld, men det är just i sådana lägen som förlusterna svider som mest. Men, det ska inte behöva bli så.
Inför dagens match så säger både hjärta och hjärna Sverige.
Mats Sundin, Peter Forsberg, Nicklas Lidström och Daniel Alfredsson har inte dykt upp till den sista turneringen tillsammans för att ta silver.
Kvartsfinalspöket är besegrat och begravet. Den här gången går vi hela vägen.