Årets pristagare fanns inte med bland mina favoriter till världens mest prestigefulla medicinpris. Så här i efterhand måste jag erkänna att det var ett förbigående från min sida. I synnerhet ett år som detta, med en pågående corona-pandemi, är det bra att påminnas om tidigare virusforskning som skrivit medicinhistoria.
När Nobelpris för upptäckter inom grundforskningen tillkännages brukar många fråga sig vilken nytta dessa kommer att få. I år behöver frågan inte ställas. Vi vet redan att Harvey Alters, Michael Houghtons och Charles Rice upptäckt av hepatit C-viruset i förlängningen lett till tillämpningar som bidragit till att rädda miljontals människoliv världen över.
Först kom diagnosmetoder som bland annat gjorde det möjligt att testa blod- och blodprodukter för det nyupptäckta hepatit C-viruset och därmed få stopp på en av de viktigaste smittvägarna.
Sedan dröjde det en bit in på 2000-talet innan riktigt effektiva läkemedel mot hepatit C hade utvecklats.
I dag botas med en enda läkemedelskur över 95 procent av patienterna med hepatit C från den kroniska infektionen, som obehandlad i många fall lett till att de dött i skrumplever eller levercancer.
Tack vare denna positiva utveckling av diagnosmetoder och supereffektiva läkemedel bör det inom något eller ett par årtionden vara möjligt att förvisa hepatit C till medicinhistorien som en av de infektionssjukdomar som mänskligheten lyckats utrota för gott.
Alfred Nobel ville belöna personer för upptäckter som ”hafva gjort menskligheten den största nytta”. Han borde ha varit nöjd med årets val av medicinpristagare.