Känner ni till Speakers' corner? Ni vet den där saken som skapades för att vara Uppsaladebattens centrum, ser ut som en lampa och kostade 800 000 kronor. Jag har aldrig sett någon prata i den, när det stod på Vaksala torg, trots att jag under en lång tid gick förbi där dagligen. Men jag önskar så att någon gjort det.
Jag tror nämligen att Speakers' corner är precis vad jag är ute efter. För jag är så vansinnigt trött på alla bubblor vi bygger upp. Gränserna som tekniken sprängt med internet och sociala medier har fått oss att bygga nya, snävare murar runt oss. Snälla, kan vi inte bara riva dem?
Mitt Twitterkonto har jag nu tagit bort. Jag orkar inte med all skit som basuneras ut med adress ”redan övertygad anhängare” som mottagare. Den övertygade anhängaren retweetar till ännu fler, som tycker ännu mer likadant. Någon konstruktiv debatt är det i alla fall inte.
Begreppet debatt kommer förresten från franskan och betyder ”slå sönder”. Men för att slå sönder krävs en motståndare som inte håller med och som vill möta upp med konstruktiv dialog. Men det är svårt på 140 tecken.
Jag är i alla fall glad att jag gick på gymnasiet när Facebook slog igenom i Sverige. Där har jag vänner från fotbollslag, konfirmation, resor och olika typer av arbetsplatser. Jag känner mig förunnad som har en så mixad skara Facebookvänner. Vissa av mina vänner fick det att kännas som om Feministiskt initiativ var på väg mot egen majoritet i valet. Andra hyser samma hat mot Fi som många gör mot Sverigedemokraterna. Oftast uppmanar de varandra att ta bort varandra som vänner på Facebook (som om det skulle göra saken bättre…). Vissa läser Lars Norén. Andra kollar Paradise Hotel.
Sedan finns de som försöker att betrakta diskussioner utifrån. De som kommer med finurliga kommentarer om ryssen, ebolahajp och allt det där andra som folk pratar om just nu. Jag läser deras statusar lite extra. De står i alla fall på kanten till den där sandlådan som övriga rör sig i. Men samtidigt, vad bidrar deras statusar med egentligen? Utöver nöjet att läsa dem. De prövar inga argument, utvecklar inga resonemang. De bara raljerar. Jag är själv en sådan - genom den här krönikan och genom mitt yrke som journalist. Men utan debatten har jag inte mycket att kommentera. Jag behöver argumenten och striderna utanför bubblorna.
Nej, tacka vet jag Speakers' corner. Där kan folks åsikter basuneras ut till resten av världen/Celsiustorget (där den står nu), även till dem som inte klickat på ”följ” innan. Sedan får andra gå upp och möta deras argument, precis så som det är tänkt. Men frågan är om någon orkar lyssna, när folk står där och gapar på det karga torget under en lampa för 800 000. Nu när det är kallt ute, dessutom. Då är det bra mycket varmare inne i våra bubblor. Där får man kli på ryggen också. Det som är så skönt.
Filip Johansson är nyhetsreporter på UNT. I kväll ska han jobba, i helgen likaså. Ingen vila, ingen ro.