En handfull känslor som blev kvar
KRÖNIKA. Du bara måste höra av dig om du har vägarna förbi någon gång. Ring mig! Mejla, sms:a, facebooka mig. Servera mig vänskap, jag vill helst inte behöva göra något själv för att vi ska kunna ses.
Johanna Stenius är en 31-åring frilansjournalist i Uppsala. Helgen blir lugn med en del planering och packning inför måndagens jobbresa till New York.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vänskapsrelationer är en knepig sak ibland. Ibland står den ena parten där med sina känslor i handen men den andra har redan gått vidare till något annat.
Under mitt liv har jag vunnit och tappat många bekantskaper, men jag har också förlorat tre riktiga vänner som jag tänker på ganska ofta. Varför blev det som det blev, varför klarade vi plötsligt inte av att umgås längre? I ett fall var det jag som backade, i två fall var det vännen. Jag vet hur det känns att sitta vid telefonen och inte våga ringa, att inte veta om man ska få ett svar eller en stressad suck, att känna sig som ett litet barn som vill följa med till kiosken men inte är tillräckligt tuff. Jag vet också hur det är att vara den som inte orkar svara, som inte vet vad jag ska säga, som inte vill dela med mig av mig själv längre.
Det är ju livet, att relationer går upp och ner och att de tar slut på både bra och dåliga sätt. Och att vissa saker är svåra att släppa. Jag drömmer om honom ibland, den vän som plötsligt inte ville ha någon som helst kontakt med mig längre. Vår relation fungerade inte så bra, han ringde och ringde och jag orkade inte svara. De blev för mycket och jag kände att hans ångest höll på att ta över mig. När jag till slut förklarade varför jag backat, för att jag inte visste hur jag skulle kunna hjälpa, sa han upp kontakten. Fem års vänskap borta och jag fick ingen ordentlig förklaring. Han ville vidare helt enkelt och där stod jag med hans känslor i handen. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av dem.