Jag gjorde en flygresa häromsistens. Min första sedan pandemin kom. Jo, jag vet, man ska undvika flygresor. De kolsyrar jordklotet. Men jag hade inget val. (Fast det hade jag förstås. Man har alltid ett val. Men om man tycker att man har för ont om tid så påstår man gärna att man inte har något val.)
Det är alltid lite av en själslig frontalkrock det här med flygresor. (Lite som att årets julklapp blir en evenemangsbiljett samma dag som det beslutas om att införa vaccinpass.) Och jag är övertygad om att det är ohälsosamt för psyket. Vi vet att flygning av det våldsammare slaget kan utsätta kroppen för g-krafter. Belastningarna kan göra att blodtillförseln stryps till hjärnan och andra viktiga organ. Men jag undrar hur många pp-krafter (psykiska påfrestningskrafter) vårt inre utsätts för varje gång. Och det handlar inte om själva flygturen. Det är vägen dit som är det vidriga.
En flygplats är mardrömmen i vaket tillstånd. Helvetet på stengolv. Apokalypsen i ett evigt lämmeltåg av rullande cabinbags. Och luften vibrerar av stress. Logistiken tycks vara utformad av sju labradorhannar och en löptik. Alla är arga. Resenärerna är arga och stressade. Personalen är arg. (Fast obs: Vid just den här resan möttes jag i incheckningen av en ytterst vänlig och jovialisk man som hade råkat se mina coronalåtar och var mycket förtjust i dem.)
Därefter väntar flaskhalsarnas flaskhals. Flygplatsens mjärde, säkerhetskontrollen. 300 meter kö. Stressen känns fysiskt i folkhopen. Och enorma orättvisor utspelar sig ideligen. De som gnäller får fördelar. De snällaste får vänta längst. Tröttnar man och går till något som kallas speed track får man gå före. Men så gör man ju inte. Och plötsligt kommer en gul väst och lyfter av ett svart plastband just BAKOM en i kön, och så får 60 meter av den 300 meter långa korven slinka ur där till en nyöppnad säkerhetssluss och 240 meter korv framför blir vansinniga. Men vi biter ihop. Vi stirrar ner i mobilerna. För så gör man. Tiger och lider.
Stressad ursäktar sej förbi hela kön:
– Ursäkta, jag ska med ett plan om 20 minuter.
– Ja, och vi andra ska med ett om en kvart, men vi står kvar på vår plats i kön!
Väl framme är de återigen arga på en och grälar om bälte och dator och vätskor (vilket är förståeligt eftersom det måste vara hjärnskrynklande att fråga 6 000 personer om bälten och datorer och vätskor), och därefter rusar man med bältet i handen iväg via taxfreeområdet – apokalypsen klädd i julgransskrud – där hårdspacklade damer står och försöker kränga på en eau de cologne för 2 500 spänn när man har nio minuter till avgång. Jag hann fråga om de förde luktsalt, men spacklet såg bara förbryllad ut.
Sedan har man bara sisådär 750 meter kvar till gaten, och tinningarna bultar så man tror att de ska springa läck med två horisontella blodkaskadspröt som följd.
Men jag hann. Och väl i planet satte jag mig ner och skrev tre förslag:
1. Skriv avgångstider i de olika säkerhetsslussarna. Avgång 14.00-15.00 HÄR. Avgång 15.00-16.00 HÄR. Och boardingkortet ser till så att det inte går att smita. (Nej, jag tror inte det gör att folk kommer senare. Vi gillar inte stress köer och stress, nämligen.)
2. Försök för attan att anpassa säkerhetskontrollen efter antalet resenärer. Flyg bokas ju. Man vet exakt hur många passagerare som ska passera vid olika tider. Hur svårt kan det vara?
3. Ta tåget.