Det stora undantaget
Therese Eriksson ser drömmar gå i uppfyllelse i amerikanska dokusåpor och hittar en favorit i Project Runway.
Therese Eriksson
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av alla amerikanska dokusåpor bygger på idén om att vem som helst kan lyckas, oavsett ursprung och förutsättningar. Hårt arbete som den enda saliggörande lösningen.
Så är det förstås i Project Runway också. Men där slutar också alla likheter med andra dokusåpor. När jag bänkar mig framför finalen av säsong sex är det inte bara för att jag är passionerat fascinerad av mode och design, utan för att Project Runway förmodligen är tidernas bästa dokusåpa.
Deltagarna må ibland komma från enkla eller svåra omständigheter, och det trycker man gärna lite extra på, men det verkliga skälet till att de alla är där är att de faktiskt är bra på det de gör. De har erfarenhet av tygers struktur, av att skissa och hantera symaskiner. Det är inga rookies, bara proffs som gör det de annars gör, fast nu i en tv-studio.
Intriger förekommer, deltagarna anklagar varandra för att plagiera, sno åt sig de bästa accessoarerna eller vara allmänt insmickrande. Men det är inte programmets incitament - det kan gå flera avsnitt i rad utan en tillstymmelse till konflikter.
Allra mest befriande är det faktum att Project Runway inte heller nedlåter sig till att plocka poäng på könsstereotypa intrigmakerier (att jämföra med catfighterna i America's Next Top Model - min andra stora dokusåpafavorit). Project Runway handlar om modeskapande. Punkt.
I säsongsavslutningen lever tre designers den amerikanska drömmen och får visa upp sina kollektioner under modeveckan i New York. Som i alla dokusåpor finns det förstås bara en vinnare, men Project Runway är ändå snällare, roligare och bättre än alla andra.
Torsdagen den elfte mars är det dubbelt upp av kära och efterlängtade återseenden. SVT ger Daniel Sjölin och Babel en hel timme, och därefter tar Lyxfällan vid i trean, med de "riktiga" programledarna Charlie och Mattias vid rodret. På torsdagskvällar kan jag uppenbart varken lägga barn eller sopa köksgolv.
? TV4 tar svenskens dröm om ett gott liv i Italien och kokar ner det till en exotiserande soppa som får SVT:s "Den stora resan" från förra året att framstå som ett under av respekt och politisk korrekthet. Såväl deltagare som programledare i Drömmen om Italien ägnar en timme åt att förstärka varenda stereotyp om landet som finns. Pittoreska drömmar och vajande olivkvistar blandas med "stolta, nyfikna och gulliga bybor". Riktigt frånstötande.