Det heroiska andetaget efter influensan
KRÖNIKA. När flunsan härjade som vildast i höstas gjorde jag stor sak av att jag aldrig får vanliga sjukdomar, skiver Sebastian Johans. Men visst, högmod straffar sig inte bara i alla religioner utan också i verkligheten.
Sebastian Johans skriver krönikor varannan vecka.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och visst, högmod straffar sig inte bara i alla religioner utan också i verkligheten. Hittills har jag under våren avverkat en rejäl vinterkräksjuka och en tvåveckorsinfluensa av det mest klassiska snitt. Det är inte så illa.
Det är svårt att hitta något gott att säga om kräksjuka, även om det är rätt så imponerande att se hur snabbt kroppen kan göra sig av med det som för tillfället råkar fylla den. Och kanske är det ganska roligt att bli grön och fin som hulken fast man inte alls är arg.
Influensa däremot, är ett nästan underskattat tillstånd. En influensa som håller sig på bekvämt avstånd från det livshotande är nästan som en charterresa till medvetandets mest obeträdda utmarker, och dessutom kostar den med all sjukledighet ungefär lika mycket.
En mild feber, lite slemhosta och en stickande huvudvärk vaggar in patienten i ett töcken där det inte går att läsa, jobba, prata, sova, umgås eller ens äta annat än aspirin och chokladpudding. Det enda som verkligen fungerar är att lyssna på Tom Waits och titta på tv, helst samtidigt och minst 19 timmar om dygnet.
Man brukar säga att en allvarlig sjukdom, livsfara eller på andra sätt omstörtande händelser skapar en ny intensiv sensibilitet och ett nytt sätt att betrakta jaget i förhållande till allt omkring. Lite samma sak är det med en normal influensa, fast tvärtom. Volymen skruvas ned några snäpp. Man nöjer sig med väldigt lite, men inte för att man plötsligt har insett att lite i själva verket är mycket, utan för att man inte gitter någonting annat. Man nöjer sig med att reflektera omgivningen (tv-skärmen) som en viljelös artefakt. I new age-kretsar betalar människor små förmögenheter för att känna precis så här. Jag tror att de glada aktörer som på den globala ekonomins arena har vigt sina liv åt produktion av, eller forskning om, kemiska vapen har gjort ett stort värderingsfel. En halvklen förkylning som gör glada idioter av sina offer besegrar smittkoppor och mjältbrand när som helst.
De få snoriga timmar som vigs åt sömn fylls dessutom av märkliga noir-drömmar om borttappade barn och aggressiva skallgångskedjor i orangea kläder. Eller också är det bara jag, och kanske beror det mindre på flunsan och mer på att den annalkande Födelsedagen har kickat i gång en lätt diffus biologisk klocka.
När sjukdomen börjar vika undan, i tillfriskningsfasen, närmar sig influensan också den allvarliga åkomman på ett förtjänstfullt sätt. Trots att man inte har riskerat sitt liv eller ens varit nära en mindre amputation är känslan av att för första gången på några dygn sätta fötterna utanför dörren ganska överväldigande. Det spelar ju mindre roll om man har haft 38 eller 43 graders feber när temperaturen ändå har återgått till det normala. En överlevare är man i vilket fall som helst. Man stannar upp på trottoaren, kisar mot det vårblå och drar några heroiskt djupa andetag.