Det årliga stavhoppsfiaskot
Det är en fin liten konst det där, att pricka formen till ett mästerskap. Men det måste vara lite av en bragd att år efter år lyckas med att vara i sämsta möjliga form när det verkligen gäller. Det har våra stavhoppare nu gjort VM efter VM. I går rev Alhaji Jeng ut sig på kvalhöjden 5,65. Var det någon som var förvånad?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det skulle kännas ganska okej att det inte blivit fler medaljer i VM om det nu inte hade varit för de magiska siffrorna 5, 87 (Oscar Jansson), 5,85 (Patrik Kristiansson), 5, 80 (Alhaji Jeng). Sverige har stavhoppare av världsklass, men de lyckas aldrig pricka formen till ett mästerskap.
Oscar Jansson har av elaka munnar kallats för "dopad" efter det där jättehoppet i finska Somero 2003. Har man en desto snällare mun så är väl sanningen den att Jansson varit extremt otursdrabbad vad det gäller skador och inför VM var det lårmuskeln som sa: "Nej, sorry det blir inget VM."
Patrik Kristiansson har inte heller haft det lätt, i våras slet han av en hälsena i högerfoten. En skada som nu fått honom att skola om sig till hockeytränare, så i det fallet så sa nog foten mer eller mindre: "Nej, sorry det blir inget mer stavhopp för dig, någonsin."
Och så var det bara Alhaji Jeng kvar, VM-silvret inomhus väckte förhoppningar men så kom lårskadan och en riktigt risig säsong fram till Osaka.
Man kanske inte kan begära mer än 5,50 av Jeng efter en sådan försäsong (Jeng gav till och med bort SM-guldet till Gustaf Hultgren på den beskedliga höjden 5,25) men ändå kan jag inte låta bli att bittert muttra: varför kan de aldrig se till att pricka formen? Jag vill ju se 5,87 på VM, inte på någon betydelselös stavhoppsgala i Finland.
Tyson Gay behöver däremot inte pricka formen, det finns liksom inget att pricka. Gay har varit överlägsen på både 100 meter och 200 meter hela säsongen. I går svävade han om Usain Bolt de sista 30 meterna. Det är ingen överdrift att säga att det var magiskt, killen hade fyra 100 meterslopp och fyra 200 meterslopp i benen och han svävar. Fantastiskt.
Till sist:
Dunderkul: Amerikan/italienaren Andrew Howes glädjefnatt över att få till 8,47 i allra sista hoppet i herrarnas längdhoppsfinal. "Jag är bäst, jag är bäst!" skrek Howes samtidigt som han slet av sig nummerlappen och slog sig på bröstet. Mamma och tillika tränaren Renée Feltons glädje var nästan ännu större.
Dunderbra: Iskalle Saladino som klarade av att ladda om trots Howes glädjefnatt och ta tillbaka guldet i allra sista hoppet. Det är en prestation som heter duga.
Dundersatsning: Erik Sjöqvist visste att han inte hade en chans på 1 500 meter och försökte sig på en rövare. Han drog och drog, men blev infångad när det bara var 700 meter kvar. Infångad och lämnad kvar. Men Sjöqvist var den roligaste svensken i Osaka i går.
Dunderlovande: Måste bara nämna Mattias Claesson. Det personliga rekordet räckte visserligen inte långt i kvalet men Claesson är lovande, så lovande.