– Nu är det kört Svante! Vi kan inte rädda planeten!
Det var en bekant som ropade när han fick syn på mig på klipporna utanför Lysekil i somras. Visst var det ett försök att provocera en person som ofta lyfter fram möjligheterna i omställningen till ett fossilfritt Sverige, men det bottnade också i en genuin uppgivenhet. Den är han inte ensam om att känna efter den senaste klimatrapporten från IPCC.
I detta klimatnödläget är vi många som med rätta vill ställa om samhället och livsstilen direkt. Slutsatsen är ändå, för att öka tempot i omställningen, att vi också behöver en samlad möjlighetsberättelse.
Med en statisk bild av framtiden görs berättelsen onödigt jobbig. Det kan leda till en klimatpolitisk paradox där vi överdriver svårigheterna och uppoffringarna som krävs för att ställa om genom att vi inte räknar med den kommande teknikutvecklingen och hur nya värderingar växer fram. Det leder i sin tur till att olika länder inte vågar lova ökade klimatambitioner på FN:s klimatmöte i Glasgow i november.
Men Sverige kan bättre.
Det bekräftades också rent fysiskt av den stå(h)lpäls jag fick när jag med båda händer fick möjlighet att röra vid världens första fossilfria stål vid SSAB i Oxelösund för ett par veckor sedan, och i höst kommer den helt fossilfria ellastbilen från Volvo AB att se dagens ljus.
Jag får ibland höra att dessa stora tekniksprång inte räcker i ett globalt perspektiv. Det stämmer förstås. Men det vi ofta glömmer är att teknikutvecklingen är evolutionär och leder till nya affärsmodeller och nya beteenden.
Diskussionen om elbilar är ett lysande exempel. Att bara byta ut dagens fossila bilar rakt av mot dagens elbilar är inte särskilt hållbart. Men utvecklingen är bara i sin linda. Batteritillverkningen kommer att bli billigare och mer hållbar, men om batterier ändå blir en bristvara skapas incitament för mindre batterier i bilarna som kan laddas under färd.
Tekniken för självkörande bilar minskar behovet av antalet bilar eftersom de inte står still så mycket. Och det blir nog snarare bilproducenterna som äger bilen och säljer transporttjänster. Det är alltså inte hur dagens teknik ser ut som är det intressanta utan vilken färdriktning och potential den har.
Liknande närsynthet präglar diskussionen om biobränsle. Varför satsa på biodrivmedel/biogas när fordonen ska elektrifieras?
På kort och medellång sikt behövs hållbara biodrivmedel för att kunna fasa ut fossil bensin och diesel innan elbilar och ellastbilar dominerar. Samma bioraffinaderier som behövs för detta är nödvändiga för att på längre sikt producera biodrivmedel till det globala flyget och i ett ännu längre perspektiv nyttja de gröna kolatomerna i kemiindustrin.
Vårt sätt att leva är i ständig förändring och det är givetvis viktigt att exempelvis minska flygandet, äta mindre kött, ta cykeln oftare för att också leva billigare och hälsosammare.
Men ska vi få länder som Kina och USA att snabbt minska sina utsläpp är det viktigt att sprida ny och bättre teknik. Billiga solceller och elektrifierade rena transporter har fördelen att de är attraktiva oavsett vilka värderingar länderna har i övrigt.
Jag vill inte på något sätt tona ned allvaret som min bekant på klipporna var fylld av, tvärtom. Men med insikter om hur mycket vi kan göra redan nu kan mörkerseendet bytas ut mot upplysningen om att vi fortfarande kan rädda planeten, så jag skrek ändå tillbaka:
– Det kan vi visst!