HENRIK SUNDBOM: Det är dags att bryta isoleringen!

KRÖNIKA. En disig majmorgon möter studenten en gammal barndomsvän, efter att ha irrat sig till en stadsdel med inte fullt så fina anor som de han är vid. Han hälsar glatt, men en aning trevande, med fast handslag och vingligt leende: "Jorå så att, är snart klar jurist. Tre terminer kvar, men skjuter på det så länge som möjligt. Vad pluggar du själv? ...vad sa du?"
Studenten gör sitt bästa för att samla sig. Menar hon att hon arbetar?

I Uppsala lär vi känna varandra genom våra studier. När vi möter nya människor, inleder vi konversationen med frågan "och vad pluggar du då?", precis som om studieinriktningen skulle vara nyckeln till våra medmänniskors innersta. Blir svaret mot förmodan "Nej, jag arbetar", blir Uppsalastudenten ställd.

Han betraktar vacklande sin samtalspartner. Vacklande, inte så mycket av elitism och punschstinnhet som av ren och ärlig osäkerhet. Efter ett alltför intensivt nationsumgänge tenderar man att glömma hur en normal konversation ser ut. Vad säger man till den som aldrig skrivit en tenta, aldrig behövt leva på nudlar och vitamintabletter, och som man varken kan diskutera forsränning eller vårbal med? Outbildad är inte jämställt med ointressant, utan med oåtkomlig.

"Träffar du någon från gamla gänget, än?" mumlar barndomsvännen i ett tappert försök att rädda den alltmer långdragna situationen. Tappert, men lönlöst. För vad kan man svara på en sådan fråga när ingen av vännerna från högstadiet valt den akademiska banan? "Nej", kort och gott?

Utanförskapet är ingalunda en myt. Lika lite är det generellt. Men när studenter väljer att isolera sig från världen utanför akademien och hobbyrummen, är det helt och hållet självvalt. Och när man väl börjat, är det lätt att låta det skena. Med tiden utvecklar man en rädsla för att bli klar med studierna, och klamrar sig fast vid sina rester, extrakurser och gamla klubbverkskompisar som om de vore det sista värdefulla man någonsin kommer att uppleva. Varför tror man att livet börjar vid inskrivning, och slutar vid examen?

Fick jag stanna tiden i samtalet ovan skulle jag smyga fram och teaterviska "Hon tjänar mer än du! Vad gör hon på fritiden? Hon kanske till och med har bildat familj, där ligger du garanterat i lä med dina futtiga 200 högskolepoäng!"
Det är dags att gå vidare, blicka framåt! Att vara överliggare har aldrig varit lukrativt, och att vara social elitist, är smärtsamt synonymt med att vara socialt inkompetent.

Henrik Sundbom: Det är dags att bryta isoleringen!